I somras undrade jag: att Slovenien flyter bort, Grekland brinner upp och södra USA blåser iväg, är det tecken på att vi håller på att missa 1,5-gradersmålet?
Så är det nog. Mätt över hela året nådde temperaturen 2023 upp till 1,4 grader över förindustriell tid. Under åtminstone ett av de kommande fem åren kan vi väntas passera 1,5 grader, även om de temperaturerna inte ligger kvar. Enligt en artikel i YaleEivironment360 är det inte helt klart hur vi ska slå fast när exakt världen passerar 1,5 grader – det finns olika vetenskapliga förslag till hur det kan mätas.
Mer klart och tydligt är att de beräknade utsläppen med nuvarande klimatpolitiska åtaganden runt om i världen inte alls räcker till för att hålla temperaturökningen under 1,5 grader. Så mycket talar för att det här faktiskt kommer att hända och troligen snart, även om det går att beräkna på lite olika sätt när exakt gränsen passeras. Hur ska vi förhålla oss då? Här några bud på hur det går att tänka och känna.
Det går att (fortsätta) agera STRUTS och låtsas att det som händer inte händer. Det är förstås bara möjligt för dem av oss som inte behöver fly undan översvämningar, bränder och jättestormar. Vi kan välja att sticka huvudet så långt ner i sanden det går utan att kvävas. Det beteendet kan vara en reaktion inför det som är för ofattbart stort och skrämmande snarare än ett medvetet bortval av fakta. Det kan också bara vara det bekvämaste valet.
Strutsbeteendet är tyvärr inte bara ett individuellt beteende. När det gäller krigshot eller krig brukar länders politiska ledningar agera kraftfullt och också kräva annat än huvudet i sanden av sina befolkningar. Samla konserver och skaffa en vevradio! Väl i krig tar regeringar sig rätten att kräva att unga människor dödar och låter sig dödas för nationens skull. Alla dras in i krigsansträngningarna. I Finland var offentligt dansande förbjudet under vinterkriget. Inte skulle hemmafronten roa sig medan soldaterna dog på slagfältet!
Med klimatkrisen är det något annat. Som de flesta av världens regeringar agerar går det att låtsas som att den inte finns, i alla fall för medborgare som inte är direkt drabbade. I regeringars fall beror strutsbeteendet knappast på kreativ fantasifullhet, ångest eller lättja, det som kan vara sådant som får oss medborgare att försöka andas där i sanden. Regeringar har intresse av att inte agera på sätt som kan äventyra stöd av såväl ekonomiska intressenter som väljare.
Roligare än att stå med huvudet nergrävt kan vara att agera HAPPY-GO-LUCKY: Vi testade det där med klimatmål, men det gick tyvärr inte. Så njut! När det inte finns mer att göra, enjoy! Flyg på semester till spännande långt-bort-i-stan (men kolla orkanvarningarna dit du är på väg), njut av den blodiga biffen så ofta du har råd, köp slit och släng för det ger guldkant på tillvaron! Det har du förtjänat. Framför allt, protestera inte mot bristen på klimatpolitik: det är jobbigt och skapar bara konflikt. Klimataktivister är typiskt o-coola.
Även HAPPY-GO-LUCKY har en politisk variant. Det är det populistiska beteendet att vägra säga att det som är bekvämt just nu för företag (fortsätta släppa ut växthusgaser) och för befolkningar (ta bilen till jobbet, njut av oxfilén) inte redan drabbar oss och kommer att göra så ännu mer när politiken fortsätter som vanligt.
Båda att göra en struts och agera happy-go-lucky är förstås helt irrationellt nu. Och det kommer att vara precis lika orimligt den dag IPCC slår fast att vi missat 1,5-gradersmålet. Jag har inte tänkt det så tydligt förrän jag läste vad forskaren och klimataktivisten Andreas Malm skriver om saken:
Varje gigaton spelar roll, varje enskild fabrik och terminal och pipeline och SUV och superyacht gör skillnad för den aggregerade skadan (…) Den globala uppvärmningens totalsumma kommer alltid att vara en funktion av totalsumman av utsläpp – mindre av det senare, mindre av det förra.
Malm citerar också en klimatjournalist som uttrycker det som att kampen aldrig är förlorad (så länge vi undviker mänsklighetens förintelse) eftersom hur varm planeten än blir så kan nästa årtionde innehålla mer eller mindre lidande. IPCC är också tydliga med att varje ökning av uppvärmningen påverkar extremerna: kraftigare regn, mer torka, mer outhärdlig hetta, högre höjning av havsnivåerna och så vidare.
Att fortsätta kräva stopp för fossilanvändning blir därför inte mindre akut med stigande koncentration av koldioxid i luften och högre temperaturer. Även när Slovakien flyter, Kanada brinner och Kalifornien drabbas av storm efter storm kan det bli värre.
Men det går också att göra framtiden bättre. Människornas chanser till ett gott liv försvagas med stigande temperaturer men inte skälen att försöka bromsa uppvärmningen.
(Översatt citat ur Andreas Malm: How to Blow Up a Pipeline (2021))