Kategori: Hopp

Den som inte redan fattat att mänskligheten är mycket illa ute på en planet under snabb uppvärmning kan skumma den här deppiga forskarartikeln. Men för oss som inte tvivlar på saken gör det mer nytta att läsa det som kan ge hopp och inspiration.

Ibland hittar jag det i skönlitteraturen. En litterär fantasi som glittrar speciellt lockande i skymningen handlar om ett gytter av strategier, idéer, tillfälligheter och ingripanden som kanske skulle kunna rädda en beboelig planet. Och här kommer en spoilervarning: nu ska jag berätta hur det går i boken Framtidsministeriet av Kim Stanley Robinson. Så den som har planerat att läsa romanen kan klicka bort bloggen här. Eller göra en arbetsbesparing: The Ministry for the Future är 563 sidor med liten font och inte direkt någon litterär njutning. Så här följer några av bokens hoppingivande idéer berättade med under 1 200 ord och med den storlek på bokstäverna du själv väljer på skärmen.

Framtidsministeriet

Den svindlande, hoppingivande fantasin är att mänskligheten lyckas rädda sig själv och många andra arter från apokalypsen. År 2025 inrättas Framtidsministeriet med syftet att jobba för att alla länder ska göra det de har åtagit sig enligt Parisavtalet. Sedan händer saker.

I bokens inledning är läget lika mörkt som i verkligheten. Glaciärerna smälter, djurarter försvinner i rasande fart, haven slutar nästan binda koldioxid, storstäder översvämmas. I första kapitlet beskrivs i plågsam detalj hur Indien drabbas av en extrem värmebölja som dödar 20 miljoner människor på ett par veckor. Desperata människor försöker överleva den vansinniga hettan i en badvattenvarm sjö. Det hjälper inte. Barn och gamla dör först, sedan övriga. Bara en människa överlever natten i sjön och blir en av bokens huvudpersoner – en av de tillfälligheter som driver handlingen mot lösningarna.

För mänskligheten hittar lösningar. I slutet av boken är koldioxidhalten i atmosfären på väg ner, glaciärerna har nästan slutat smälta och den biologiska mångfalden är på väg att återuppstå. En balans mellan utnyttjandet av förnybara resurser och deras återväxt har uppnåtts. Den här utvecklingen går hand i hand med att människorna skapar rimligare samhällen åt sig. Ojämlikheten minskar, miljardärerna avskaffas, liksom skatteparadisen. Många länder inför ett tak för personliga inkomster på tio gånger minimilönen. Jordens befolkning har tillgång till mat och vatten, sjukvård, bostäder och utbildning. Framtagandet av ett världsmedborgarskap för flyktingar pågår. Vid en mäktig världsomspännande kärleks- och gemenskapsfest sjunger alla samtidigt en hyllning till planeten. Över hela jorden kan alla lyssna på hyllningssången i sina mobiler på vilket språk som helst. Många hoppas att en ny religion för det gemensamma ansvaret för Jorden håller på att spridas.

Tusen strategier och lite slump

Vad har då Framtidsministeriet och jordens befolkning gjort för att det här ska bli möjligt? Det här är inte en SF-roman som många andra där fantasifull teknik står för förändringen. Robinson lägger sig nära dagens värld med dess kaotiska internationella politik, krig och rovekonomi. Mänskligheten räddas inte av en sammanhållen supersmart strategi, inte av en revolution av tillräckligt många förtryckta, inte av en kapitalistisk grön teknologiutveckling. Utan av massor av olika initiativ från grupper och enskilda, av kaos och slump, liksom av vetenskapen, men med en viktig roll för Framtidsministeriet som lyckas driva igenom några centrala idéer. Bland mycket annat händer det här:

• När vattnet i en miljonstad tar slut den 11 september 2034 fattar invånarna att de måste agera tillsammans för att överleva. Det finns inget samhälle, bara individer och familjer, hävdade Margaret Thatcher. Fuck Thatcher!, utbrister Robinsons otvättade berättare som lärt sig att ingen klarar sig utan ett samhälle när det gäller.
• Jordreformer som återför mark till lokalbefolkningen genomförs i Indien. Småbönder utvecklar kunskaper om hållbart jordbruk – överlevnad och försörjning ligger i befolkningens intresse, inte storskalig odling för export.
• Glaciologerna uppfinner en metod att stoppa avsmältningen av glaciärerna genom att pumpa upp vatten från deras smältande underdel så att de inte glider iväg ut i haven.
• Okända lönnmördar enskilda superrika som vägrar sluta exploatera fossila bränslen.
• På 2030-talet skjuter terrorister ner ett större antal flygplan, många av dem privata jetplan, med svärmar av drönare. Experimentella batteriplan angrips inte. Detta driver fram utvecklingen av fossilfria plan. Torpeder avfyras mot dieseldrivna containerskepp, som ofta sjunker på platser där de kan fungera som växtmiljö för nya korallrev. En indisk grupp som bildats i kaoset och raseriet efter extremvärmeböljan träder fram. Rederierna viker sig för sabotagen och utvecklar solelsdrivna containerfartyg och segellastfartyg. De blir långsammare än de dieseldrivna. Även samhällseliterna, som Framtidsministeriets president Mary Murphy, lär sig uppskatta de långsamma resorna där det går att arbeta fulla dagar i lugn och ro med utblick över hav och horisont.
• Kooperativa och arbetarägda verksamheter brer ut sig och ersätter vinstdriven produktion med produktion för behov. I boken förekommer Mondragon, ett gammalt men blomstrande nätverk av kooperativa och arbetarägda företag, finansinstitut och välfärdsinstitutioner i den verkliga världens Spanien. Som påpekas i den här lilla betraktelsen om icke vinstdrivande ekonomi är poängerna många.
• En ekonomisk innovation är central: valutan som går att få tillgång till genom att låta bli att exploatera fossila bränslen. Här spelar Framtidsministeriets president en viktig roll genom att lyckas ena cheferna för de viktigaste centralbankerna. AI används för de komplexa beräkningar som krävs. The Carbon Coin kombineras med en progressiv skatt på fossilanvändning. När till slut CCCB, the Climate Coalition of the Central Banks, har bildats lägger hela oljeländer ner sin produktion av olja och blir rika på Carbon Coins istället.
• Half-Earth projektet upprättar stora obebodda naturområden för djur och växter. Människor erbjuds nya bostäder och en god ersättning för att flytta från stagnerande städer och ge plats för naturen att återväxa.
• Ett nytt internet som fungerar som andra allmänningar och kontrolleras av sina brukare skapas och lockar över allt fler från det gamla Internet.

Allt detta händer vid olika tidpunkter och sällan samordnat. Men det finns en omvälvningsperiod när mycket händer nästan samtidigt: före detta studenter i USA håller inne sina studielånsåterbetalningar medan Afrikanska Unionen ställer in sina amorteringar till Världsbanken och till Kina. Miljontals kinesiska arbetare revolterar fredligt, Kurdistan utropar självständighet – det går en spasm av strejker och revolter över världen. Allt detta orsakar ekonomisk kris och sätter världskapitalismen i gungning. Ur krisen framträder en ordning där centralbankerna återupprättas, men under demokratisk kontroll. När den stora kraschen kommer finns redan många olika praktiker utvecklade som kan börja fungera i större skala. Något som gör förändringarna möjliga är att mänskligheten är så sammankopplad genom sina (annars så dumma) mobiltelefoner: till och med icke läskunniga vet vid det här laget att vi alla är beroende av varandra och att katastrofen slår överallt.

I den verkliga världen

Om vi skulle låta oss inspireras av den här romanen, vad borde vi göra? Först och främst sluta leta efter den rätta strategin som kan ena tillräckligt många för den omvälvning av vårt sätt att leva som krävs och istället driva massor av förändrings- och motståndsidéer. Men de behöver dra i samma riktning. Växthusgasutsläppen måste ner, stora områden med orörd natur måste återupprättas för den biologiska mångfaldens skull. Jord- och skogsbruk världen runt måste bli hållbara. De som gör vinst på miljöförstörande verksamheter måste hindras från att göra det. Det måste ske en resursomfördelning mot mer jämlikhet och den måste vara organiserad så att inte enstaka individer kan bygga upp gigantiska förmögenheter och därmed farlig makt igen.

En myriad av protesthandlingar och prefigurativa aktiviteter – uppbyggandet av det nya och alternativa redan nu – behövs om vi ska låta oss inspireras av Robinson. Kanske är konstruktivt motstånd – som förenar protest och uppbyggande av det nya – det bästa. Eller så är det som i Framtidsministeriet, att om riktigt många drar åt ungefär samma håll så kommer en del av aktiviteterna – protesterna, det politiska arbetet, sabotagen, utvecklandet av nygamla jordbrukstekniker, nya tekniska lösningar – understödja och haka i varandra utan att vara samordnade från början. När tillräckligt många börjar se de möjligheter som finns att göra saker annorlunda kan verklig förändring ske.

Men initiativ måste tas, krav måste ställas och idéer utvecklas. Inget bra händer om inget görs, då glittrar inga alternativ i skymningen.

Håller mänskligheten äntligen på att vända kurvan neråt? Är det i år världens växthusgasutsläpp börjar avta? En del tyder på det. Flera studier pekar ut 2024 som året då vi på allvar börjar resan mot en fossilfri värld. Forsknings- och policyinstitutet Climate Analytics publicerade till exempel en rapport med det budskapet i slutet av förra året. Den explosiva utvecklingen av sol- och vindenergi ser enligt rapporten ut att leda till peak kol 2023 (bör alltså redan ha inträffat), peak fossilgas 2024 och peak olja 2025. Om tillväxten av förnybar energi fortsätter som nu och de 150 länder som undertecknat Global Methane Pledge levererar och verkligen sänker sina metanutsläpp, finner rapporten att det är 70% chans att utsläppen börjar vända neråt i år.

Det här skulle betyda att världen istället för att gasa på mot katastrofen nu har trampat på bromsen och börjat styra mot Parisavtalets kollektiva mål. Att växthusgasutsläppen äntligen ser ut att sluta öka är en milstolpe i sig. Det är en mycket god nyhet. IPCC beräknar nämligen att vändningen behöver komma före 2025 om det ska finnas en chans att hålla temperaturökningen under 1,5 grader. För att nå ända fram krävs en sänkning av utsläppen från nivån 2019 med 43% till år 2030 och till så kallat nettonoll år 2050.

Climate Analytics fokuserar på vissa åtgärder som regeringar kan vidta för att vändningen verkligen ska komma i år: att satsa på kraftig utbyggnad av förnybar energi (kärnkraft talar de inte alls om), få fler att köra bil på el istället för bensin eller diesel och alltså se till att minska metanutsläppen.

Även om 2024 verkligen är året när det vänder betyder det tyvärr inte att världen är på styrfart mot att klara 1,5-gradersmålet, inte alls. Men det betyder att utsläppen äntligen kan vara på väg neråt utan att det har krävts en omvälvning av hela det ekonomiska systemet. Det finns fortfarande ett öppet fönster för att nå Parisavtalets mål.

Rapporten resonerar marknadsmässigt. Att sol och vind byggs ut i de viktigaste länderna – som Kina – kommer att betyda att fossila bränslen blir olönsamma och försvinner av den anledningen. Det är den trend de ser. Nu kan vi knappast lita blint på att marknadskrafterna ger den effekten. Fossilbolagen har inte direkt varit snabba att ge upp sina fossilprofiter och många av dem är regeringsägda eller har regeringar i ryggen. Och vad betyder upprustningen i världen för ifall fönstret kommer att stå öppet länge nog?

Men ändå: forskning hävdar att resurserna räcker för ett gott liv för alla på planeten och trender pekar mot att 2024 blir året då utsläppskurvan vänder! Framtidsutsikterna är inte ljusa som en svensk junikväll, men inte heller svarta som vinternatten.

Tre forskare ställer frågan: är det ens i princip möjligt att skapa en värld där alla har tillräckligt och vi respekterar de planetära ekologiska gränserna? Svaret ger mig hopp.

Munken – det flottyrkokta bakverket – som bild av en rimlig och rättvis värld har inspirerat många forskare. Munken är inte en samhällsvision i meningen att den drar upp linjerna för hur ett gott samhälle ska organiseras, utan en tankefigur som visar på ett utrymme där alla godtagbara samhällsvisioner behöver kunna passas in. I munken ryms de olika sätt som mänskligheten skulle kunna organisera sig på för att ge alla människor en rimlig levnadsstandard, samtidigt som de planetära ekologiska gränserna inte överskrids.

I en ny artikel besvarar tre forskare frågan om munken är ett mål möjligt att uppnå. Finns det en chans för jordens invånare att nå a safe and just space, att leta sig in i munken? Mänskliga samhällen har kunnat försörja sig genom tusentals år. Men nu hotar vårt sätt att leva mänsklighetens möjlighet att existera på jorden. Trots enormt resursutnyttjande saknar en stor del av jordens befolkning det mest basala – de har fallit in i munkens hål. Till exempel uppskattas 720 miljoner människor varit undernärda år 2020. Samtidigt överskrids den ena efter den andra av de ekologiska gränserna – munkens yttre ring sprängs. Är det möjligt att skapa rimlig levnadsstandard för hela jordens befolkning inom de ekologiska gränserna, frågar författarna. Med möjligt syftar de då på vad som skulle gå att göra med existerande teknologi.

Forskarna beräknar vad som krävs resursmässigt för att jordens befolkning ska ha tillgång till en ”produktkorg” som rymmer det vi behöver för en rimlig levnadsstandard. De definierar sedan vilka system för till exempel matproduktion, energiinfrastruktur och transporter som krävs för att fylla korgen och gör livscykelanalyser av miljö- och klimatpåverkan från de produkterna. Framställningen av korgens ”produkter” relateras sedan till de planetära gränserna.

Så vad händer i denna simulering? Om konsumtionen i världen drogs ner till en nivå utan lyx men tillräcklig för alla, utan att produktionssystemen förändrades, skulle redan det minska trycket mot de planetära gränserna med hälften. Och vi skulle hamna på den säkra sidan av några gränser. Men det skulle inte räcka för att hålla oss inom munkens skyddande skal. Koldioxidutsläppen skulle till exempel fortfarande vara för höga och biodiversiteten hotad. Vi skulle därför även behöva göra energiframställning och transporter fossilfria och förnybara. Det skulle också krävas att jordens befolkning gick över till en i stort sett vegansk kost.

Med sådana åtgärder beräknar författarna att det med 81 procents chans går att nå in till munkens goda och trygga insida med världens nuvarande befolkning på åtta miljarder. Med 73 procents chans skulle det också vara möjligt för en befolkning på 10,4 miljarder, vilket är en projektion för jordens maxbefolkning som beräknas nås kring år 2085.

På vissa sätt räknar forskarna pessimistiskt. De utgår från dagens produktionssystem, men det är troligt att de kan effektiviseras. Jordbruksmetoderna skulle kunna förbättras, kanske genom mer permakultur, mindre matsvinn och större odlingsdiversitet. Cirkulära strategier kan också bli bättre. Om vi tänker oss en god utveckling på de här områdena blir belastningen på jordens system mindre än i beräkningen.

Hur skulle det vara att leva i munken jämfört med i dagens samhälle? Den tänkta produktkorgen innehåller mycket mer än mat. Människors bostadsbehov skulle täckas. Utbildning finns i korgen, liksom sjukvård på den standard som krävs i Schweiz. Vi skulle ha tillgång till motordrivna fortskaffningsmedel (kollektivtrafik, scootrar) och till TV eller laptop och Internet. Annat gott, som en trygg barndom, kan inte direkt härledas till fysiska resurser, men författarna resonerar att om materiella och andra basbehov är uppfyllda är det i alla fall möjligt att människor kan få trygga barndomar. Yttrandefrihet ingår också, även om artikeln inte klargör kopplingen till övriga produkter i korgen. Tillgången till korgens produkter skulle alltså göra livet för hundratals miljoner nu levande människor väldigt mycket bättre. De som nu inte har tillgång till adekvat mat, bostäder, sjukvård och utbildning skulle få det.

För mig och många som läser den här bloggen skulle det betyda en lägre materiell standard än den vi har idag. Men inte armod: vi skulle kunna ta scootern men inte flyget. Vi skulle kunna äta god och nyttig mat, men biffen gick bort. Lyxkonsumtion i allmänhet ryms inte i munken. Hur lyckligt vi skulle leva lokalt i ett sådant materiellt nedtonat världssamhälle tror jag beror mycket på hur vi organiserar våra relationer, arbetet, kulturen och livet i allmänhet. Här kommer behovet av mer konkreta samhällsvisioner in.

Och vi skulle känna oss tryggare i förvissningen om att vi inte levde på ett sätt som ödelägger framtida generationers möjlighet till ett gott liv. Havsnivåerna skulle fortsätta stiga men inte i samma takt som om vi hade fortsatt leva i fossilsamhället. Alla nu utrotningshotade arter skulle säkert inte klara sig men kanske skulle våra barnbarn fortfarande kunna leva med många fåglar, fiskar, däggdjur och insekter. Och glöm inte den inneboende rättvisekänsla de flesta människor har. Vi kanske inte kan bli lyckliga enbart på andras välgång, men nog skulle det påverka oss positivt om vi visste att alla andra också fick en rimlig chans till ett bra liv.

Artikelförfattarna är noga med att påpeka att det att munken är möjlig som ett sätt att leva inte nödvändigtvis betyder att det också är möjligt att nå dit. Vi har några små hinder på vägen (fossilkapitalet, de superrika, en aggressiv extremhöger som absolut inte vill ställa om, konsumtionskulturen, massbilismen och några till), men vi har i alla fall en riktning mot vad som alltså förefaller vara ett i princip uppnåbart mål. Detsamma gäller som i frågan om vad vi bör göra om vi inte klarar 1,5-gradersmålet: inse att varje minskning av växthusgasutsläppen gör världen till en mindre dålig plats. Även om munken skulle vara en utopisk plats, blir världen bättre ju fler människor som slipper leva i hålet utanför skalet och ju mindre ekologisk skada vi gör på planeten.

Vi lever inte precis i hoppets tidsålder så jag blir glad varje gång någon säger det och ger argument för att det är sant: En annan värld är möjlig!

Hauke Schlesier, Malte Schäfer & Harald Desing (2024) “Measuring the Doughnut: A good life for all is possible within planetary boundaries”, Journal of Cleaner Production, Vol. 448