Det krävs ett stopp för fossilproduktionen och det behövs att vi själva ställer om vårt sätt att konsumera. För båda uppgifterna gäller att tillräckligt många måste engagera sig. Om det blir generalstrejk istället för enbart skolstrejk. Om många vänder sig ifrån politiska partier som inte driver en rättvis klimatpolitik istället för att stödja dem som vägrar göra det rätta. Om hundratusentals människor och inte en handfull aktivister resolut skulle försöka hindra fossilhanteringen, då skulle världen bli annorlunda.
Varför händer inte det här? Per Espen Stoknes är psykolog och grön politiker. Han menar att det är det mänskliga sättet att tänka och känna i relation till hur budskapet om klimatkrisen brukar kommuniceras av experter och journalister, som får den perversa effekten att de flesta gör alldeles för lite. Eller helt fel saker. Jag delar kanske inte Stoknes idéer om hur de politiska hindren ser ut, men jag tror på hans fem Dn – psykologiska barriärer som människor generellt utvecklar istället för att göra det som behövs:
Distance – avstånd, kallar Stoknes en av barriärerna. Vi som inte utsätts direkt reagerar inte eftersom klimatkrisen bara drabbar andra långt bort. Det här hindret kanske håller på att brytas ner nu när extremväder påverkar människor allt oftare även i rika delar av världen. Kanske går det fortfarande att känna att klimatkrisen är långt bort när vår källare svämmar över eller skidliften stänger för att det bara regnar och inte snöar. Men om vårt hus brinner ner i en ostoppbar skogsbrand eller min sköra gamla pappa dör under den ovanligt långa värmeböljan – känns den globala uppvärmningen fortfarande som något som inte berör mig?
Doom – sättet att kommunicera klimatrisen på handlar ofta om att vi står inför en domedag; katastrofen väntar om hörnet. Det budskapet är bara för jobbigt. Det här vill vi verkligen inte tänka på!
Dissonance – det finns en dissonans mellan vad de flesta av oss vet om den globala uppvärmningen och vad vi själva gör. Vi tittar hellre på nya avsnitt i teveserien, lägger ut foton av kidsen på FB eller går på yoga än deltar i klimatdemon eller skriver debattinlägg om klimatpolitik. Vi väljer köttkrogen istället för den veganska. Och vi behåller hellre den goda stämningen än pratar klimat när vi träffar vännerna. När vi gör tvärtemot det vi vet att vi borde uppstår dissonans i oss. Det är också jobbigt. Väldigt jobbigt faktiskt. För att komma ifrån den obehagliga känslan kan vi antingen börja agera annorlunda, på sätt som vi vet att läget kräver. Eller vi kan sluta tänka så mycket på att vi borde göra annorlunda. Eftersom beteenden är svårare att ändra (speciellt inbitna och bekväma) är det lättare valet att sluta tänka. Det här märker jag hela tiden hos mig själv. Och det går att leva med rätt mycket dissonans. Men det kräver sin kvinna. Så här berättade retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg, som ägnat stor möda åt att försöka få oss att agera bättre klimatmässigt, i en DN-intervju i slutet av förra året:
Vi retoriker är ganska bra på att granska vårt självbedrägeri, men det var inte kul att se att det var samma strategier som jag själv använde för döva mitt dåliga samvete. Någonstans kommer man till en punkt där man måste se faktumet i vitögat, att det inte håller (…) Så hon slutade att flyga. Gick ned i arbetstid för att hålla bättre själv, och få tid för att leva mer hållbart.
DN 6 december 2023
Denial – att bara förneka att den globala uppvärmningen med alla dess skitjobbiga konsekvenser är på riktigt är helt klart en strategi för bättre sinnesfrid.
iDentity – vi har alla olika identiteter som är viktiga för oss. En del identifierar sig med vad de är inom sina yrken, andra mer med roller i privatlivet, på fritiden eller i politiken. Vi har idéer om vad vi är och vill vara och hur vi vill framstå i andras ögon. När det vi borde göra i klimatfrågan kommer i konflikt med våra identiteter, då drar klimatkraven lätt det kortaste strået. Maria Wolrath Söderberg berättar i samma DN-intervju hur smärtsamt hennes beslut att sluta flyga var eftersom hon identifierade sig som en globetrotter, en världsmedborgare.
Jag tror inte att bristen på adekvat agerande i klimatfrågan kan förklaras enbart med Stoknes fem Dn. Men jag är övertygad om att han har rätt i att de hindrar större mobilisering för klimatet och att vi behöver förstå hur vi kan runda dem för att många fler ska engagera sig. Stoknes har några grundstrategier för det. En, som jag inte ska säga mer om just här, är att agera tillsammans och skapa nätverk. Det kan ta oss förbi identitetshindren och hjälpa oss själva och andra att minska dissonansen genom att ändra beteende istället för att trycka undan tankar på uppvärmningen.
En annan grundstrategi för att engagera är att reframa – rama om – frågorna om oss och klimatet. Det handlar om att flytta fokus från deppiga domedagsprofetior till positiva perspektiv. Det är ett sätt att runda både doom och denial: om vi inte behöver bli skräckslagna av undergångsberättelser blir inte heller behovet av att förneka verkligheten så starkt.
Det handlar inte om att förneka att läget är rätt risigt, att katastrofer redan drabbar miljontals människor och andra djur eller att peka ut skimrande framtidslandskap bortom regnbågen. Nej, det handlar om att vi kan göra framtiden bättre eller sämre beroende på hur vi agerar nu, att 2-gradersvärlden blir sämre än 1,5-gradersvärlden men bättre än 3-gradersvärlden. Jag känner personligen att jag inte behöver älta hur dåligt läget är mer. Jag vet säkert mindre än vad som finns att veta om den saken, men jag vet tillräckligt. Det handlar om att tala om det som skapar hopp. Inte falskt utan rimligt hopp. Stoknes ger flera förslag på omramning, här ett par av dem:
Från förstörelse till hälsa: Vi matas med bilder på människor som vadar genom översvämningsområden bärandes på sina småbarn och med utmärglade människor i torkområden (fast mer sällan eftersom Afrika verkar ha fallit bort från journalistikens världskarta). Att det här finns behöver vi veta men vi behöver också se hälsofördelarna med fossilfria samhällen. I städer utan bilavgaser kommer folk att må bättre och färre barn ha andningsbesvär. Cyklar och promenerar vi mer blir vi friskare, liksom om vi äter mindre rött kött. Det är fantastiskt att ett nytt vaccin mot malaria blivit godkänt för att användas på barn i Ghana. Kan malaria utrotas om uppvärmningen inte samtidigt gör att malariamyggorna sprids alltmer? Det finns hopp för framtiden!
Från uppoffring till möjlighet:
Om jag känner att andra – miljömupparna eller alarmisterna – tvingar mig att offra min SUV och grillade T-benstek för någon grön framtid jag inte kan föreställa mig, då blir jag sur. Men om klimatagerande bidrar till ett bättre samhälle där människor är varmare och mer hänsynsfulla och om min nya elbil axar bättre än den gamla bilen och grillad fisk och grönsaker tillsamman med cykling får mina magmuskler och ben att se sexigare ut, då snackar vi.
Fritt översatt från Stoknes
Omramningar av det här slaget kommer inte att få alla att gå ut i generalstrejk för klimatet – ointresset för malariasjuka kan vara monumentalt, kärleken till entrecoten stark – men det är viktigt att sprida positiva idéer om hur framtiden kan bli om vi agerar rätt.
Det handlar inte minst om att hålla sitt eget mod uppe. Jag märker det på en av mina chattar där klimatintresserade forskare orkar glädjas lite åt tevenyheten att det går att odla kakao även i ett varmare klimat med ändrade metoder. Men inte om det blir hur varmt som helst förstås. Om vi skippar biffen nu kan vi få choklad i framtiden!
Per Espen Stoknes (2015) What We Think About When We Try Not to Think About Global Warming (Chelsea Green Publishing)
