Förra vintern köpte jag en gammal svart yllekappa på Myrorna.
Vi vet att vi måste ändra vår konsumtion, vi som lever som om vi hade fyra jordklot och som i snitt orsakar utsläpp av åtta ton koldioxid per år, när den globala rättvisan talar för ett till två ton. Naturvårdsverket berättar om de stora resurser som textilproduktionen kräver: råvaror, energi, kemikalier och vatten. Den globala produktionen skapar vansinniga transporter över klotet: bomullen kan odlas i Egypten med konstgödsel från USA, transporteras till Bangladesh där den spinns till tråd, som vävs till tyg i Portugal, som färgas i Indien och sys till jeans i Italien. Innan vi hittar jeansen i butiken i något svenskt köpcentrum. Det bästa vi kan göra är att använda gammalt istället för att köpa nytt. Den som fördubblar livslängden på ett plagg minskar vattenanvändning och klimatpåverkan med nästan häften.
Så jag har börjat handla de flesta kläder second hand. Vilket har visat sig ganska kul och mindre ångestskapande än att gå i köpgallerian och fundera över vilka barn i Myanmar som tillverkat min träningströja. Eller vilka klimatavtryck som tillverkningen orsakat. Om den istället kommer från Myrorna uppmanar jag inte till mer barnarbete och nya utsläpp genom att köpa ett nytillverkat linne som lämnar ett hål i butikshyllan för ytterligare ett. Jag kan nästan lura mig själv att jag gör gott för världen genom att köpa en kappa på Myrorna. Så är det förstås inte, men jag undviker att köpa en ny kappa.
Så känns det bättre i mig och det är ju bra utilitaristiskt sett, jag lägger lite egennöjdhet till den totala mängden lust i världen. Men framför allt kan jag bidra genom att göra köpet politiskt. Politiska handlingar har vidare räckvidd än individuella. Min oköpta kappa på H&M betyder ingenting för växthusgasutsläppen. Men kan jag påverka andra att följa mitt exempel så handlar jag politiskt.
Som start kan jag påverka andra genom att berätta för alla var min kappa kommer ifrån (och här finns ju andra argument, som att kappan kostade en tiondel av en ny kappa och att det för tillfället är trendigt med second hand). Just nu försöker jag förstås vara politisk genom att blogga om kappan. Att påverka sin arbetsplats så att den nya coola normen blir att inte komma med splitternya kläder är rätt så politiskt. När vi kan fråga vår kollega om hans nya tröja kommer från Myrorna och han tar det som en komplimang till sin klädsmak, då är vi på rätt väg. Och skulle han skämmas lite om den nu är nyköpt på NK, ja då är vi också på rull i rätt riktning.
Ni kanske tycker att jag är sent ute – second handvågen verkar faktiskt redan ha sköljt in, i alla fall bland unga. Inte minst av ekonomiska skäl. Jag såg nyligen köerna ringla långa till en loppis. Men hur många second handkläder syns på era AWar? Hur många arbetskamrater törs komma i en urblekt t-shirt eller en välanvänd tröja med tunnslitna armbågar?
Mer politiskt blir det att agera för att göra det lättare att återanvända än att köpa nytt, vilket inte bara gäller kläder. Här är till exempel fritidsprylsbibliotek, i kommunal försorg precis som vanliga bokbibliotek, genialt. I Uppsala har vi Fritidsbanken.[1] Gräsrotsrörelser som organiserar verksamheter för återbruk och användning tillsammans är också politiska. Press på kommunen för att skapa återbruksmöjligheter är politiskt. Finns det kommunala fritidsbibliotek eller ens en lokal för privatorganiserade loppisar i kommunen? Om inte, kräv det.
Ett bra första steg när många måste ändra sig är att förskjuta normer och skapa möjligheter att leva annorlunda. Men omställningen måste också betyda att de små eliter som orsakar extremt stora utsläpp hindras från att göra det. Det kräver också politik.
Nu, om inte förr, har jag gjort min begagnade kappa politisk. Jag riktigt ser hur yllet fått lyster och kapuschongen hänger i en ny medveten vinkel.
[1] https://www.uppsala.se/kultur-och-fritid/aktiviteter-motion-och-idrott/boka-lokal-och-lana-utrustning/fritidsbanken/