Författare: Admin

Kategorier
Fördelningsfrågor

19. Tre starka skäl för att klimatomställningen måste handla om jämlikhet

Att det är de fattigaste människorna som drabbas värst av klimatgenererade naturkatastrofer, medan det är världens rika och välbärgade som åstadkommit det mesta av den globala uppvärmningen, är en ojämlikhet som svider. Mest i de klimatdrabbades skinn men också i min själ. Men jämlikhet hänger ihop med den nödvändiga klimatomställningen på fler sätt. Av minst tre skäl behöver omställningen kopplas till minskad ojämlikhet i världen:

1. De rikaste släpper ut extrema mängder växthusgaser

De rikaste människornas växthusgasutsläpp är ett stort problem. En ny artikel i Nature kommer fram till att de tio procent som konsumerar mest i världen står för 31-67% av ansvaret för mänsklighetens överskridande av de planetära gränserna, bland annat gränsen för växthusgasutsläpp. De tio procenten mest välbärgade konsumenterna stod 2017 för 43% av koldioxidutsläppen. Artikelförfattarna trycker på vikten av att ta itu med högkonsumenterna om vi ska kunna hitta ett sätt att leva på jorden som gör att vi kan fortsätta med just det.

En Oxfam-rapport har räknat fram hårresande siffror för de allra rikaste. Den procent av mänskligheten som har högst inkomster står för 16 procent av koldioxidutsläppen. Rapporten tittar också på ”utsläppseliten” och utsläppen från världens 50 rikaste personer. Elon Musk till exempel äger minst två privata jetplan som tillsammans orsakar 5497 ton koldioxidutsläpp per år. Det är vad det skulle ta den genomsnittliga världsmedborgaren 834 år att släppa ut. Den genomsnittliga svensken skulle jobba något snabbare men ändå behöva drygt 687 år för att pressa fram den utsläppsmängden.

Det går att säga att problemet här inte är ojämlikheten i sig utan det att några rika har möjlighet att göra så stora utsläpp. Det betyder att vilken minskning av ojämlikheten som helst inte skulle fixa detta: om vi alla imorgon plötsligt kunde släppa ut som Musk skulle den här planeten inte vara beboelig många dagar till. Så när ojämlikheten ökar (som i Sverige) består inte problemet för klimatet (men förstås för de berörda) i om någon grupp halkar efter utan i att vissa drar ifrån och kan bli miljardärer. Den här jämlikhetsåtgärden måste handla om att skära i toppen.

Men finns det inte snälla superrika som bekostar vaccinering av fattiga barn istället för att flyga omkring i jetplan? Jo kanske det, och de bidrar då inte så groteskt mycket till uppvärmningen. Problemet består i att enskilda inte kan få välja mellan att vaccinera barn och att släppa ut 5497 ton koldioxid och att det är väldigt svårt att kontrollera vad människor gör med väldiga förmögenheter.

2. De rika gör fel saker med sin makt

Ekonomiska muskler ger makt. Musk har inte bara tagit över Twitter och enligt många gjort X till ett högerpopulistiskt träsk. Hans ambitioner att kontrollera Internet ger en försmak av hur de rikaste kan komma att ta makt över det offentliga samtalet och därmed våra tankar. Det är också deras företag som kommer att ha kontrollen över AI. Just nu går Musk vidare med att ge sitt entusiastiska stöd åt nyfascismen i USA. Som väl få har missat har han pumpat in enorma summor i valkampanjen för den kandidat som gått till val på ”drill baby drill”-budskapet.

Den utjämning som behövs här är samma som enligt det första argumentet: ingen borde kunna vara så rik att hen får den makten. Toppen bort på inkomstpyramiden!

3. Omställningen kommer nog inte vara görbar om ojämlikheten är för stor

Motståndet mot omställningen kommer inte bara från politiska partier till höger och från företag med koppling till växthusgasproducerande industri, utan även från människor utan partitillhörighet eller förmögenhet. De gula västarna i Frankrike, liksom det så kallade bensinupproret i Sverige, vände sig emot politiska försök att minska bilismens klimatutsläpp. Det uppmuntras av extremhögern och spelar dem i händerna.

Det finns olika förklaringar till varför extremhögern har vuxit så kraftigt i världen och ingen enighet i forskningen om vad som är viktigast. En förklaringsansats är att partier som Fremskrittspartiet i Norge och Sverigedemokraterna tar röster från den traditionella arbetarrörelsen därför att väljarna känner dig svikna. De uppfattar att arbetarrörelsen har släppt sina ambitioner om utjämning. Den nyliberala politiken har låtit klyftorna växa. Radikalhögerpartierna har skickligt spelat på detta och i decennier skrikit ut att de partier som inte är beredda att följa dem i hasorna sviker de vanliga människorna. När något parti sedan gör den minsta ansats att minska bilismen eller för den delen användandet av plastpåsar, utnyttjar radikalhögern detta. Och som dess politik hittills sett ut är den en total katastrof för klimat och miljö. Alltså: ökade klyftor kan spä på ett förakt för politiken och ett motstånd mot alla politiska påbud, i synnerhet sådana som har att göra med människors privatliv. Det ger radikalhögern med sin antiklimatpolitik utrymme och gör en omställning ännu mer kontroversiell.

Men det finns forskning som pekar mot att människor visst kan ställa sig bakom klimatpolitiska åtgärder om de uppfattas som rättvisa. En studie som sammanställer resultaten från 51 artiklar om vad som spelar roll för människor inställning till olika klimatpolitiska åtgärder – till exempel beskattning av klimatskadliga produkter – visar att en rättvis fördelning är speciellt viktig. I sammanhanget kan det betyda olika slags fördelningar, till exempel jämlik fördelning eller fördelning efter behov, det framgår inte av artiklarna. Att klimatåtgärden uppfattas som effektiv är också viktigt. Den här metastudien säger alltså inte att en jämlik fördelning av bördorna med en omställning är vare sig nödvändig eller tillräcklig för att en sådan politik ska bli populär. Men den säger att människor bryr sig om fördelningsaspekter när de tar ställning till politik och inte bara går emot allt som kan kosta något.

Min vilda gissning är att en klimatpolitik som bidrar till att fördela bördor och vinster på ett jämlikt sätt skulle kunna få ett bredare stöd än den som höjer bensinpriset men tillåter de rika att släppa ut 5497 ton koldioxid om året.

Kategorier
Hopp

18. Kan en myriad av strategier rädda framtiden?

Den som inte redan fattat att mänskligheten är mycket illa ute på en planet under snabb uppvärmning kan skumma den här deppiga forskarartikeln. Men för oss som inte tvivlar på saken gör det mer nytta att läsa det som kan ge hopp och inspiration.

Ibland hittar jag det i skönlitteraturen. En litterär fantasi som glittrar speciellt lockande i skymningen handlar om ett gytter av strategier, idéer, tillfälligheter och ingripanden som kanske skulle kunna rädda en beboelig planet. Och här kommer en spoilervarning: nu ska jag berätta hur det går i boken Framtidsministeriet av Kim Stanley Robinson. Så den som har planerat att läsa romanen kan klicka bort bloggen här. Eller göra en arbetsbesparing: The Ministry for the Future är 563 sidor med liten font och inte direkt någon litterär njutning. Så här följer några av bokens hoppingivande idéer berättade med under 1 200 ord och med den storlek på bokstäverna du själv väljer på skärmen.

Framtidsministeriet

Den svindlande, hoppingivande fantasin är att mänskligheten lyckas rädda sig själv och många andra arter från apokalypsen. År 2025 inrättas Framtidsministeriet med syftet att jobba för att alla länder ska göra det de har åtagit sig enligt Parisavtalet. Sedan händer saker.

I bokens inledning är läget lika mörkt som i verkligheten. Glaciärerna smälter, djurarter försvinner i rasande fart, haven slutar nästan binda koldioxid, storstäder översvämmas. I första kapitlet beskrivs i plågsam detalj hur Indien drabbas av en extrem värmebölja som dödar 20 miljoner människor på ett par veckor. Desperata människor försöker överleva den vansinniga hettan i en badvattenvarm sjö. Det hjälper inte. Barn och gamla dör först, sedan övriga. Bara en människa överlever natten i sjön och blir en av bokens huvudpersoner – en av de tillfälligheter som driver handlingen mot lösningarna.

För mänskligheten hittar lösningar. I slutet av boken är koldioxidhalten i atmosfären på väg ner, glaciärerna har nästan slutat smälta och den biologiska mångfalden är på väg att återuppstå. En balans mellan utnyttjandet av förnybara resurser och deras återväxt har uppnåtts. Den här utvecklingen går hand i hand med att människorna skapar rimligare samhällen åt sig. Ojämlikheten minskar, miljardärerna avskaffas, liksom skatteparadisen. Många länder inför ett tak för personliga inkomster på tio gånger minimilönen. Jordens befolkning har tillgång till mat och vatten, sjukvård, bostäder och utbildning. Framtagandet av ett världsmedborgarskap för flyktingar pågår. Vid en mäktig världsomspännande kärleks- och gemenskapsfest sjunger alla samtidigt en hyllning till planeten. Över hela jorden kan alla lyssna på hyllningssången i sina mobiler på vilket språk som helst. Många hoppas att en ny religion för det gemensamma ansvaret för Jorden håller på att spridas.

Tusen strategier och lite slump

Vad har då Framtidsministeriet och jordens befolkning gjort för att det här ska bli möjligt? Det här är inte en SF-roman som många andra där fantasifull teknik står för förändringen. Robinson lägger sig nära dagens värld med dess kaotiska internationella politik, krig och rovekonomi. Mänskligheten räddas inte av en sammanhållen supersmart strategi, inte av en revolution av tillräckligt många förtryckta, inte av en kapitalistisk grön teknologiutveckling. Utan av massor av olika initiativ från grupper och enskilda, av kaos och slump, liksom av vetenskapen, men med en viktig roll för Framtidsministeriet som lyckas driva igenom några centrala idéer. Bland mycket annat händer det här:

  • När vattnet i en miljonstad tar slut den 11 september 2034 fattar invånarna att de måste agera tillsammans för att överleva. Det finns inget samhälle, bara individer och familjer, hävdade Margaret Thatcher. Fuck Thatcher!, utbrister Robinsons otvättade berättare som lärt sig att ingen klarar sig utan ett samhälle när det gäller.
  • Jordreformer som återför mark till lokalbefolkningen genomförs i Indien. Småbönder utvecklar kunskaper om hållbart jordbruk – överlevnad och försörjning ligger i befolkningens intresse, inte storskalig odling för export.
  • Glaciologerna uppfinner en metod att stoppa avsmältningen av glaciärerna genom att pumpa upp vatten från deras smältande underdel så att de inte glider iväg ut i haven.
  • Okända lönnmördar enskilda superrika som vägrar sluta exploatera fossila bränslen.
  • På 2030-talet skjuter terrorister ner ett större antal flygplan, många av dem privata jetplan, med svärmar av drönare. Experimentella batteriplan angrips inte. Detta driver fram utvecklingen av fossilfria plan. Torpeder avfyras mot dieseldrivna containerskepp, som ofta sjunker på platser där de kan fungera som växtmiljö för nya korallrev. En indisk grupp som bildats i kaoset och raseriet efter extremvärmeböljan träder fram. Rederierna viker sig för sabotagen och utvecklar solelsdrivna containerfartyg och segellastfartyg. De blir långsammare än de dieseldrivna. Även samhällseliterna, som Framtidsministeriets president Mary Murphy, lär sig uppskatta de långsamma resorna där det går att arbeta fulla dagar i lugn och ro med utblick över hav och horisont.
  • Kooperativa och arbetarägda verksamheter brer ut sig och ersätter vinstdriven produktion med produktion för behov. I boken förekommer Mondragon, ett gammalt men blomstrande nätverk av kooperativa och arbetarägda företag, finansinstitut och välfärdsinstitutioner i den verkliga världens Spanien. Som påpekas i den här lilla betraktelsen om icke vinstdrivande ekonomi är poängerna många.
  • En ekonomisk innovation är central: valutan som går att få tillgång till genom att låta bli att exploatera fossila bränslen. Här spelar Framtidsministeriets president en viktig roll genom att lyckas ena cheferna för de viktigaste centralbankerna. AI används för de komplexa beräkningar som krävs. The Carbon Coin kombineras med en progressiv skatt på fossilanvändning. När till slut CCCB, the Climate Coalition of the Central Banks, har bildats lägger hela oljeländer ner sin produktion av olja och blir rika på Carbon Coins istället.
  • Half-Earth projektet upprättar stora obebodda naturområden för djur och växter. Människor erbjuds nya bostäder och en god ersättning för att flytta från stagnerande städer och ge plats för naturen att återväxa.
  • Ett nytt internet som fungerar som andra allmänningar och kontrolleras av sina brukare skapas och lockar över allt fler från det gamla Internet.

Allt detta händer vid olika tidpunkter och sällan samordnat. Men det finns en omvälvningsperiod när mycket händer nästan samtidigt: före detta studenter i USA håller inne sina studielånsåterbetalningar medan Afrikanska Unionen ställer in sina amorteringar till Världsbanken och till Kina. Miljontals kinesiska arbetare revolterar fredligt, Kurdistan utropar självständighet – det går en spasm av strejker och revolter över världen. Allt detta orsakar ekonomisk kris och sätter världskapitalismen i gungning. Ur krisen framträder en ordning där centralbankerna återupprättas, men under demokratisk kontroll. När den stora kraschen kommer finns redan många olika praktiker utvecklade som kan börja fungera i större skala. Något som gör förändringarna möjliga är att mänskligheten är så sammankopplad genom sina (annars så dumma) mobiltelefoner: till och med icke läskunniga vet vid det här laget att vi alla är beroende av varandra och att katastrofen slår överallt.

I den verkliga världen

Om vi skulle låta oss inspireras av den här romanen, vad borde vi göra? Först och främst sluta leta efter den rätta strategin som kan ena tillräckligt många för den omvälvning av vårt sätt att leva som krävs och istället driva massor av förändrings- och motståndsidéer. Men de behöver dra i samma riktning. Växthusgasutsläppen måste ner, stora områden med orörd natur måste återupprättas för den biologiska mångfaldens skull. Jord- och skogsbruk världen runt måste bli hållbara. De som gör vinst på miljöförstörande verksamheter måste hindras från att göra det. Det måste ske en resursomfördelning mot mer jämlikhet och den måste vara organiserad så att inte enstaka individer kan bygga upp gigantiska förmögenheter och därmed farlig makt igen.

En myriad av protesthandlingar och prefigurativa aktiviteter – uppbyggandet av det nya och alternativa redan nu – behövs om vi ska låta oss inspireras av Robinson. Kanske är konstruktivt motstånd – som förenar protest och uppbyggande av det nya – det bästa. Eller så är det som i Framtidsministeriet, att om riktigt många drar åt ungefär samma håll så kommer en del av aktiviteterna – protesterna, det politiska arbetet, sabotagen, utvecklandet av nygamla jordbrukstekniker, nya tekniska lösningar – understödja och haka i varandra utan att vara samordnade från början. När tillräckligt många börjar se de möjligheter som finns att göra saker annorlunda kan verklig förändring ske.

Men initiativ måste tas, krav måste ställas och idéer utvecklas. Inget bra händer om inget görs, då glittrar inga alternativ i skymningen.

Kategorier
Civil olydnad

17. Polisförhöret och den röda halsduken

Jeannette Eggers berättar vidare om vad som hände efter hennes deltagande i en klimatprotest på Bromma flygplats.

Jeannette Eggers, skogsforskare och aktivist.

Det kändes lite nervöst inför polisförhöret. Det var ju trots allt en helt ny upplevelse för mig. Jag tröstade mig med tanken att man, till skillnad från ett forskarseminarium eller en disputation, faktiskt får svara ”Det vill jag inte kommentera” hur många gånger som helst i ett förhör. Och som forskare är man ju trots allt van vid att få kritiska frågor och att behöva hantera dem under viss press.

Med en podd i öronen (passande nog ett samtal med Dana R Fisher som forskar på aktivism, demokrati och sociala rörelser) och en stickning i händerna (röd halsduk – heja Rebellmammorna!) åkte jag alltså till Solna polisstation. Där träffade jag min advokat. Vi samtalade lite inför förhöret. Han frågade mig: ”Är det verkligen så illa med klimatet?” Tyvärr så kunde jag bara bekräfta att så var fallet. Att vi är i ett planetärt nödläge. I en existentiell kris för hela mänskligheten. Och att vi riskerar att dra med mycket annat liv ner i avgrunden om vi inte ställer om illa kvickt. Det blev ett fint samtal trots det tunga ämnet.

Väl inne i förhörsrummet frågade jag om jag fick sticka under själva förhöret, eftersom det har en lugnande effekt på mig. Det fick jag. Det kändes symboliskt att få sticka på en röd halsduk under ett förhör om en fredlig civil olydnadsaktion för en dräglig framtid. En röd halsduk som symboliserar att vi behöver dra en gräns och ställa om hela samhället. Att de planetära gränserna är på riktigt. Att vi inte kan fortsätta konsumera som om vi hade fyra jordklot. Jag stickade med kallsvettiga händer

Efter att jag hade delgetts brottsmisstanken och pratat ihop mig med min advokat började själva förhöret. Jag berättade vad jag hade gjort på plats – hållit i en banderoll och tejpat forskningsartiklar på en fönsterruta – men kommenterade inte vad andra hade gjort. Var och en får stå för sina egna handlingar. Det blev många: ”Det vill jag inte kommentera”.

Polisen ville veta vad mer som hände på plats och efteråt. Jag redogjorde för hur vi fick sitta i skuggan i ett par timmar, utan att få prata och utan att få ta på oss ytterkläder trots att flera av oss frös. Hur vi kördes bort till olika polisstationer. Om de bilder som togs, om topsade fingrar. Att jag fick klä av mig naken, visa att jag inte gömde något i underlivet, ta på mig arrestkläder, och blev inlåst i sex timmar. Om beslagtagna kläder och mobiltelefoner.

På frågan vad jag tyckte om aktionen svarade jag att jag tyckte att det var anmärkningsvärt att både Swedavia och polisen har gått ut med osanning om aktionen. Att media har spridit osanningen utan någon vidare efterforskning. Att detta har skadat mitt förtroende för dessa institutioner.

På en allmän fråga om Scientist Rebellion berättade jag att det är en sammanslutning av forskare som går från ord till handling och använder fredlig civil olydnad som metod, eftersom situationen är så allvarlig. När jag pratade om det planetära nödläget vi befinner oss i kom tårarna. Världen brinner, vår och våra barns framtid är hotad, vår regering verkar vilja påskynda samhällskollapsen istället för att leva upp till det ansvar de faktiskt har  – och de som varnar utsätts för repression. Det är så bisarrt.

Det blev några frågor till. Fler: ”Det vill jag inte kommentera”. Till slut några frågor i syfte att bestämma höjden på dagsböter om det blir aktuellt. Om min inkomst. Om jag hade några skulder eller förmögenheter. Om jag hade barn som jag är försörjningspliktig för. Fler tårar. Mina älskade barn är ju den främsta drivkraften för mitt engagemang. Det är deras, och andra barns framtid, som står på spel.

Sen var förhöret klart. Vi tackade varandra, skakade hand och önskade trevlig helg. Min advokat erbjöd mig skjuts till tåget och var noga med att påpeka att han hade elbil. Under bilfärden frågade han vad man som enskild person kunde göra utöver att sopsortera och anpassa sin konsumtion. Mitt självklara svar var: engagera sig. Tillsammans med andra.

Delgivningen

Kategorier
Civil olydnad

16. Dags för polisförhör!

Jeannette Eggers, en av de forskare som deltog i en civil olydnadsaktion på Bromma flygplats, reflekterar över rättssystemets reaktion och sina egna känslor ett år efter protesten.

Jeannette Eggers är skogsforskare vid SLU.

Nu har den kommit. Kallelsen till ”misstankeförhör i ärende om skadegörelse på Grafair Jet Center på Bromma flygplats.” Ett år efter aktionen, där vi på en offentligt tillgänglig plats utanför terminalbyggnaden på Grafair Jet Center höll i en banderoll, tejpade upp några forskningsartiklar på en glasruta och några av oss sprejade röd färg på fasaden. Varpå Swedavia felaktigt hävdade att vi skulle ha stoppat ett ambulansflyg och polisen påstod att vi var inne på flygplatsområdet. Vilket ledde till misstanke om flygplatssabotage, gripande av oss alla, beslagtagande av våra kläder och telefoner, och sex timmar i var sin arrestcell. En ganska omtumlande upplevelse. Det var en lättnad att höra att vi inte längre är misstänkta för sabotage, utan ”bara” för skadegörelse. Färgen var för övrigt borttagen dagen efter.

Jag påminns återigen om det absurda i att forskare känner sig så desperata över det planetära nödläget vi befinner oss i att vi tar personliga risker för att skapa uppmärksamhet för det, genom fredlig civil olydnad. Repressionen mot aktivister ökar. Fredliga klimataktivister dras inför rätta samtidigt som vår regering bryter mot ingångna avtal och klimatmål. Skjut budbäraren istället för att åtgärda de verkliga problemen. Vi har en regering som visar en hög grad av kunskapsförakt, inte bara inom klimatpolitiken utan även inom områden som skola, vård och kriminalpolitik. En regering som, steg för steg med en dåres envishet, demonterar rättsstaten och demokratin. En regering som normaliserar rasism.

Häromdagen nämnde jag för min 17-åriga dotter att jag är orolig för hennes och hennes brors framtid. Hon svarade något i stil med: ”Mamma, vi har ju haft det bra hittills. Och vi kommer nog att ha några bra år till innan det blir jobbigare.” Det är så hjärtskärande. En tonåring som har funnit sig i att hennes framtid ser ut att bli ganska jobbig. Hon inser att våra makthavare inte gör det som krävs för att ge henne och andra unga en trygg framtid.

Jag växlar känslomässigt mellan frustration, ilska, uppgivenhet, sorg och en enorm trötthet. Men jag kommer att fortsätta göra allt jag kan för att göra framtiden för mina och andras barn lite mindre jobbig. Jag kan inte tänka mig något mer meningsfullt än att engagera mig för en dräglig framtid. Och jag är väldigt tacksam för alla andra som engagerar sig på olika sätt, trots att motvinden från politiken blåser allt hårdare.

Men jag kan inte låta bli att undra varför vi är så få som protesterar högljutt när det är så mycket som står på spel. Vi behöver bli fler. Många fler. Det finns en plats för alla.










Kategorier
Hopp

15. Bryter vi utsläppskurvan i år?

Håller mänskligheten äntligen på att vända kurvan neråt? Är det i år världens växthusgasutsläpp börjar avta? En del tyder på det. Flera studier pekar ut 2024 som året då vi på allvar börjar resan mot en fossilfri värld. Forsknings- och policyinstitutet Climate Analytics publicerade till exempel en rapport med det budskapet i slutet av förra året. Den explosiva utvecklingen av sol- och vindenergi ser enligt rapporten ut att leda till peak kol 2023 (bör alltså redan ha inträffat), peak fossilgas 2024 och peak olja 2025. Om tillväxten av förnybar energi fortsätter som nu och de 150 länder som undertecknat Global Methane Pledge levererar och verkligen sänker sina metanutsläpp, finner rapporten att det är 70% chans att utsläppen börjar vända neråt i år.

Det här skulle betyda att världen istället för att gasa på mot katastrofen nu har trampat på bromsen och börjat styra mot Parisavtalets kollektiva mål. Att växthusgasutsläppen äntligen ser ut att sluta öka är en milstolpe i sig. Det är en mycket god nyhet. IPCC beräknar nämligen att vändningen behöver komma före 2025 om det ska finnas en chans att hålla temperaturökningen under 1,5 grader. För att nå ända fram krävs en sänkning av utsläppen från nivån 2019 med 43% till år 2030 och till så kallat nettonoll år 2050.

Climate Analytics fokuserar på vissa åtgärder som regeringar kan vidta för att vändningen verkligen ska komma i år: att satsa på kraftig utbyggnad av förnybar energi (kärnkraft talar de inte alls om), få fler att köra bil på el istället för bensin eller diesel och alltså se till att minska metanutsläppen.

Även om 2024 verkligen är året när det vänder betyder det tyvärr inte att världen är på styrfart mot att klara 1,5-gradersmålet, inte alls. Men det betyder att utsläppen äntligen kan vara på väg neråt utan att det har krävts en omvälvning av hela det ekonomiska systemet. Det finns fortfarande ett öppet fönster för att nå Parisavtalets mål.

Rapporten resonerar marknadsmässigt. Att sol och vind byggs ut i de viktigaste länderna – som Kina – kommer att betyda att fossila bränslen blir olönsamma och försvinner av den anledningen. Det är den trend de ser. Nu kan vi knappast lita blint på att marknadskrafterna ger den effekten. Fossilbolagen har inte direkt varit snabba att ge upp sina fossilprofiter och många av dem är regeringsägda eller har regeringar i ryggen. Och vad betyder upprustningen i världen för ifall fönstret kommer att stå öppet länge nog?

Men ändå: forskning hävdar att resurserna räcker för ett gott liv för alla på planeten och trender pekar mot att 2024 blir året då utsläppskurvan vänder! Framtidsutsikterna är inte ljusa som en svensk junikväll, men inte heller svarta som vinternatten.

Kategorier
Partipolitik

14. Hur jag röstar i EU-valet – och varför

Först: borde jag alls gå och rösta? EU är långt ifrån min politiska önskedröm. Kanske skulle jag göra större nytta för mänskligheten om jag ägnade en kvart åt att städa toaletten istället?

Jo, självklart ska jag rösta. Eftersom EU har makt, EU-parlamentets sammansättning spelar roll och hur vi i medlemsländerna röstar bestämmer sammansättningen. Jag kommer att rösta emot och jag kommer att rösta för.

Jag röstar emot extremhögern. Hörde ni utfrågningen med Sverigedemokraternas toppnamn till valet Charlie Weimers i TV? Programledarna pressade honom på SD:s retorik om ”folkutbytet”, en stollig rasistisk konspirationsteori om att den svenska befolkningen är på väg att bli till en minoritet i Sverige genom invandring från Mellanöstern och Afrika. Weimers tog självklart inte avstånd från den. De här idéerna är visserligen SD-retorik sedan länge, men nu har de höjt tonläget i valrörelsens slutskede. Troligen är det taktik för att trumfa övriga Tidö-partiers kampanjande om ett EU ännu mer stängt för flyktingar. SD är tyvärr inte det enda extremhögerparti i Europa som tuffar på bra inför valet.

Inte för att jag funderat på att rösta på moderaterna, liberalerna eller kristdemokraterna. Men till och med om mitt enda mål med att rösta skulle vara att jag vill att EU ska stå emot högerextremismen, så är det glasklart att jag inte skulle kunna välja något av de partierna. Hur den största partigruppen i parlamentet, EPP där moderaterna och kristdemokraterna ingår, väljer att samarbeta spelar roll för vilket inflytande extremhögerpartierna kommer att få. Varken trollfabriker, rasistiska konspirationsteorier eller slakten på klimatpolitiken har hindrat de här partiernas samarbete med och legitimering av den svenska ytterhögern. Det finns ingen anledning att tro att de skulle verka emot den typen av samarbete inom EPP. Liberalerna ingår inte i EPP men sitter i knät på SD här hemma.

Jag röstar för klimat och miljö. EU, liksom resten av världen, kan kritiseras för att göra alldeles för lite och inte alltid rätt saker för miljö och klimat. Men under senaste mandatperioden har riktningen varit den rätta. Utökade utsläppshandelssystem, den Gröna given, Fit for 55, regler mot plastföroreningar och ett försök att införa den så kallade naturrestaureringslagen för att freda naturområden för att rädda hotade djur och växter, är steg som tagits. (Några av de viktiga EU-miljöfrågorna förklaras kortfattat i ’Viktiga frågor inför EU-valet’.)

Som bekant ställer sig de svenska partierna helt olika i de här frågorna. Under rubriken ’Vad betyder siffrorna?’ har några forskare räknat på chansen att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader om de olika partiernas föreslagna EU-politik skulle förverkligas av alla länder. Det ser inte ljust ut med något partis politik, men skillnaden är stor. Miljöpartiets politik bedöms som bäst, följd av Vänsterpartiet och därefter Centern. Svaret på vilket parti som gör sämst ifrån sig är precis det jag trodde, men moderaterna och kristdemokraterna ligger nästan lika illa till.

En genomgång av hur de svenska partierna röstat i ett antal viktiga miljöfrågor i EU-parlamentet under senaste mandatperioden visar att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna stött flest av ett antal förslag som innebär bättre skydd av miljön och som motverkar uppvärmningen. Alla tre partier röstade för naturrestaureringslagen, den som stoppades i sista stund och vars framtid nu är oklar. Men det är tveksamt om sossarna kommer att stödja alla delar av lagen när någon variant av den (förhoppningsvis) kommer upp igen. ”Stå upp för svensk skog och svenskt skogsbruk genom att säkerställa att skogsförvaltningen fortsatt bestäms i Sverige”, skriver de i sitt valmanifest. Det är ett sätt att säga att EU inte ska kunna bestämma att svenska skogar behöver sparas för biologisk mångfald och som kolsänkor. Liberalerna röstade också för naturrestaureringslagen, men de vill att det främst – kanske enbart? – är den statliga skogen som ska stå kvar om det behövs för biologisk mångfald och kolsänkor.

De andra regeringspartierna, liksom Centerpartiet, röstade emot naturrestaureringslagen. ”Svensk skog är inte en park som vissa i Bryssel ibland tror och det är just därför Moderaterna alltid kommer stå upp för svensk skog i Bryssel och motverka nya försök att inskränka äganderätten för skogsägare”, skriver m på sin hemsida. ”Kontinentaleuropéer förstår sig inte på svenskt skogsbruk”, hävdar kd i sitt valmanifest, så EU ska inte lägga sig i.

Det räcker inte att rösta i EU-valet för att hindra ytterhögerns framfart eller skapa den klimat- och miljöpolitik som krävs i världen. Men utvecklingen i de här frågorna står och väger. Och tro mig, det kan bli mycket värre.

Så städa toaletten kan jag göra en annan vecka, jag går och förtidsröstar imorgon. Med hänsyn till mitt emot och mitt för kan jag bara stoppa en v- eller en mp-valsedel i kuvertet. Vilken det blir? Kanske berättat jag det senare. Och varför.

Kategorier
Aktivism

13. Klimatkatastrof – hot och möjlighet

Tre existentiella hot och några vägar framåt

Av Jørgen Johansen

Jørgen Johansen diskuterar de tre stora människoskapade hoten mot liv på planeten och – framför allt – vilka strategier vi kan utveckla för att påverka klimatpolitiken. Jørgen är frilansande akademiker, författare och utbildare med mer än 40 års erfarenhet inom olika sociala rörelser.

Foto: Jørn Bøhmer Olsen

Allt fler inser att dagens kriser kan få katastrofala konsekvenser för mänskligheten. Vissa lärdomar kan dras från historiska kriser även om det är svårt att jämföra. Klimatförändringar och andra påfrestningar har även tidigare tvingat Homo sapiens att flytta på sig. Människosamhällen som rammats av katastrofer har tvingats söka radikalt nya vägar för att överleva. Istider, långvariga torkperioder och andra naturfenomen har tvingat fram nya sätt att leva. Stora samhällsförändringar följer regelbundet på stora utmaningar.

I historisk tid kan vi se hur det vansinniga kaoset i det som kallas “trettioåriga kriget” (1618-1648) resulterade i ett försök att radikalt omorganisera samhällen. Efter flera års struliga förhandlingar skrevs olika avtal och för att komma ur ett läge där kungar, furstar, biskopar, godsägare och andra lokala och regionala makthavare kämpade mot varandra med väpnade arméer etablerades det “westfaliska statssystemet”. Konventioner om suveräna stater, våldsmonopol och tidiga principer om internationell folkrätt prövades. Vi kan också se hur det internationella kaos som rådde mellan 1914 och 1945 resulterade i ett FN-system avsett att reducera de förödande konsekvenserna av att använda krig för att hantera konflikter. Båda exemplen visar på försök att tänka nytt. Kriser kan medföra uppvaknande och nytänkande. 

Jag ser idag tre existentiella hot som, var för sig, kan göra organiserat mänskligt liv på jorden omöjligt.

  • Den människoskapade pågående globala uppvärmningen
  • Användningen av kärnenergi till vapen och energiproduktion
  • Massutrotning av arter

Alla tre är skapade av “oss” människor och det är de generationer som inte är födda än som riskerar att få lida mest.

Den globala uppvärmningen

Det råder idag inget seriöst tvivel om människans roll i påverkan av klimatet. Lösningen är att starkt reducera utsläppen av växthusgaser. Världen över ser vi att den politiska retoriken tar hänsyn till problemen. Avtal och protokoll skrivs, medier och skolböcker inkluderar artiklar om klimatkrisen och vallöften avges. Men allt för lite händer.

Användning av atomenergi

Sedan forskarna lyckades splittra atomer har kärnenergin skapat en mycket osäker värld. Bomber och värme-/el-produktion har båda enorma reella och potentiella konsekvenser för liv och civilisationer. Olyckor och medvetna handlingar kan göra jorden obeboelig för människor. Enligt EUs regelverk måste avfallet hållas i säkert förvar i 100 000 år. I USA har man satt gränsen till 500 000 år. När svenska politiker och några forskare i samband med folkomröstningen 1980 påstod sig ha en säker lösning på avfallsfrågan så var detta uppenbar lögn. Ingen har tekniskt säkra lösningar som håller över sådana tidsperioder. För att ge lite perspektiv var det enbart 2000 år sedan romarna utdömde dödsstraff till en rebellisk palestinier och hängde honom på ett kors. Det är mindre än 5000 år sedan pyramiderna i Giza byggdes och ungefär 40 000 år sedan neandertalare hade sex med Homo sapiens…  De politiker som 1980, och idag, säger sig känna till en säker lagringsmetod med “bäst före datum” hundratusentals år framåt i tiden vet mycket väl att det inte är de som kommer att ställas till ansvar när lagren läcker plutonium.

Problemen med vapen baserade på denna energiform behöver vi inte ens diskutera efter augusti 1945 då USA brände upp 230 000 civila japaner och lika många dog av strålningsskador åren efter att bomberna släpptes. Världens lager är ungefär 12 500 kärnvapen. 2121 bomber har “testats” totalt, varv 520 i atmosfären. Vi känner till 32 olyckor med kärnvapen från USA; andra stater offentliggör inta sina siffror.

När Sveriges politiska ledarskap valde att låta Sverige bli medlem i NATO var det samtidigt ett beslut att göra Sverige till ett uppenbart kärnvapenbombmål i en konflikt mellan USA/NATO och Ryssland och/eller Kina.

Den sjätte massutrotningen

Den mest kända massutrotningen i jordens historia är den som följde på att en asteroid slog ner i dagens Mexiko för 65 miljoner år sedan. Då dog 76% av alla arter ut på kort tid. Nu är vi inne i en ny massutrotning. Sedan 1970 har 68% av antalet[1] däggdjur, fiskar, fåglar, kräldjur och amfibiedjur försvunnit! Ekosystem kollapsar. Produktiv jordbruksareal och fisket i havet är beroende av en robust biologisk mångfald. Det kan snart bli akut brist på mat.

De tre hoten har mycket gemensamt

De är orsakade av mänsklig verksamhet. Vi har kunskap om vilka faror de innebär. Det råder inget vetenskapligt tvivel om huvuddragen i vad som händer. Samtidigt verkar världens politiska och ekonomiska system sakna viljan att ta hoten på det allvar som krävs. Det som görs är för lite och för kraftlöst. En kollektivt suicidal verksamhet pågår.

Det är precis som ekosofen Peter Wessel Zapffe (1899-1990) skrev i sin doktorsavhandling Om det tragiske 1941. Människans begär kan inte tillfredsställas. Hon är född med behov som naturen inte kan uppfylla och är dömd till undergång. Den tysk-judiska filosofen Hans Jonas (1903-1993) grundläggande tes i The Imperative of Responsibility (1984) är att den moderna teknikens gyllene löften har förvandlats till ett hot som teknologin är oskiljaktigt förbunden med. Vår moral och etik utvecklades i en tid då konsekvenserna av våra handlingar blev omedelbart tydliga. Teknologin gör att resultaten av vårt agerande märks långt bort i tid och rum. Provsprängningar med kärnvapen, användning av DDT, spridning av mikroplaster och CO2 får verkan på andra platser på jorden och långt fram i tiden.

Huvudproblemet är att det konsumeras mer än vad jorden tål. Världen rikaste 0,1% är en del av problemet, jordens växande medelklass en annan. Oavsett hur vi fördelar ansvaret blir frågan: Hur kan vi reducera den materiella konsumtionen? Vad skall till för att göra det attraktivt att agera långsiktigt? De politiska systemen, inklusive de liberala demokratierna, har en inbyggd mekanism som inte ger incentiv för att leverera på sina löften längre fram i tiden än fyra till åtta år.

Det politiska klimatet

Det politiska klimatet är ett hot av annan karaktär än de tre som beskrivs ovan. Men det påverkar jordens framtid på ett väldigt direkt vis. De politiker som vägrar ta den globala uppvärmningen på allvar tillhör oftast högersidan i politiken. Noam Chomsky har definierat det Republikanska partiet i USA som den farligaste grupperingen i människans historia då det aktivt för en politik som kan utrota organiserat mänskligt liv på jorden.

De senaste decennierna har antalet anständiga demokratier minskat. De som är kvar bidrar väldigt lite till en positiv utveckling. Många av de demokratier som försvinner vittrar bort vid valurnorna. Brist på anständiga och kritiska medier bidrar till att dessa budskap sprids. Universitetens snabba utveckling till produktionsenheter för lydiga kuggar i samhällsmaskineriet hindrar kritisk reflektion om grundläggande värden i samhället.

Siffror från IMF visar att fossilindustrin får subventioner på över 4000 miljarder varje år. Den norska “oljefonden” växte med 1900 miljarder kronor de tre första månaderna 2024.

Strategier framåt

Det är viktigt med debatt om hur man får de resultat man vill ha och inte enbart får uppmärksamhet i media. Behovet att tänka nytt är stort för miljöaktivister.

Vikten av planering, experiment och utvärdering

Samtidigt är det uppenbart att god vilja inte är tillräckligt. Det krävs planering, förberedelser och träning för en lyckad strategi. Rosa Parks förberedde sig i ett halvår innan hon 1955 vägrade lämna sin sittplats i en buss till en vit man. Det krävs såväl praktisk träning som mentala förberedelser för att våga bryta den dominerande lydiga samhällsrollen och riskera straff. De flesta arméer i världen låter soldater genomgå ett helt år av träning innan de skickas ut för att slåss. Jag ser inget skäl till att en ickevåldsaktivist skulle behöva mindre tid till förberedelse.

Det finnes inte en lösning som fungerar bra överallt och alltid. Vi behöver många experiment på olika nivåer och i flera kontexter. Experimenten behöver sedan utvärderas. Det som ser ut att gå bra bör vi bygga vidare på. Går det fel så får vi ändra kurs. Ge experimenten en rimlig tid att visa vad de går för och utvärdera ofta.

Juridiken som kampmetod

Det pågår spännande försök med att använda de juridiska verktygen där stater och bolag dras inför rätta av grupper som drabbas av den pågående utvecklingen. Nationella och internationella rättssystem har redan i flera fall fattat rättvisa och kloka beslut mot stater och företag. En annan juridisk väg är att låta delar av naturen (älvar, fjäll, skogar, biosystem etc.) få juridiska rättigheter i linje med individer. Kränks dessa rättigheter så kan dessa naturdelar via ombud stämma förövarna.

Folkbildning

Den traditionella folkbildningsverksamheten borde ges en chans att påverka kommande generationer. Där universiteten går i riktning mot att producera karriärister och låta företagens önskemål styra utbildningar kan behovet för fördjupade samtal om viktiga frågor kanske få en förnyad plats på folkhögskolor och i studiecirklar? Det är ingen tillfällighet att statsbudgeten på senare år har krympt stödet till folkbildningen och ställt högre krav på genomströmning av studenter på kurserna. De vet vad de gör.

Folkbildning kan i bästa fall stoppa den ökande vulgariseringen av det offentliga samtalet och främja anständighet i den politiska retoriken. Vi bör lära av de goda exemplen på folkbildning. Britten John Oliver med sitt program “Last Week Tonight” har lyckats bli populär. Med stilistiska grepp från underhållningsindustrin, men med ett politisk potent, humoristiskt och sakligt korrekt budskap kan kanske nya grupper intresseras för samhällsviktiga frågor. Det är få saker som makthavare är mera rädda för än att folk skrattar åt deras galenskaper. De har en arsenal av resurser för att försvara sig mot våldsamma aktivister, men står hjälplösa när motståndarsidan använder humor och folk skrattar åt dem.

Civil olydnad

Den nya globala vågen av civil olydnad är en ljuspunkt i en dyster tid. Varje demokrati värd namnet är beroende av en radikal opposition som inte alltid följer makthavarnas lagar. Inte allt får den effekt man hoppas på, men kan ge erfarenhet. Det krävs fler civila olydnadsaktioner, fler som deltar, inte enbart yngre och gärna “etablerade och respekterade” personer. De aktioner som Bertrand Russel deltog i på 50- och 60-talen eller professor Arne Næss var med på under 70-och 80-talen inspirerade många att fortsätta utpröva dessa politiska verktyg.

Det finns ett behov av att experimentera med radikala aktioner. Men det bör ske med stor öppenhet. De som deltar bör träda fram och berätta om varför de agerar och vara villiga att riskera straff. Om man går “under jorden” och inte vågar stå för sina handlingar kan det snabbt utvecklas en kultur som sluter sig och inte deltar i samtalet. De viktiga kommentarerna från de utanför gruppen når inte fram. Det var en sådan utveckling vi såg när Ulrike Meinhof engagerade sig i den västtyska student- och fredsrörelsen. Hon och hennes kamrater gick från öppen civil olydnad till olika hemliga aktioner. Det är lättare att gå längre än vad man egentligen “kan stå för” när man inte behöver konfronteras direkt med andras åsikter.

Sabotage

Vi har sett några exempel på sabotage och kommer helt säkert att se fler. Debatten om detta medel är viktig och bör vara grundlig. Begreppet “sabotage” har flera olika betydelser i såväl politisk strategi som i juridik och i vardagligt tal. Kärnan i de flesta definitioner är att man förstör materiella värden eller stör samhällsfunktioner. Om det är med dynamit, slägga, bomber, händer, brand eller andra redskap varierar. Och det gör också hur dessa aktioner genomförs.

Än en gång är öppenheten central för hur allmänheten bedömer handlingen.

När värnpliktiga i USA brände sina “draftorders” under Vietnamkriget sågs det som något helt annat än när djurrättsaktivister bröt sig in i forskningslaboratorier för att “befria” försöksdjur. I vissa länder är det olagligt att bränna nationens flagga, i andra inte. I ANCs kamp i Sydafrika saboterades många oljeledningar. Under Gandhis kamp mot det brittiska kolonialstyret i Indien brände man brittiska textilier och förstörde saltutvinningsanläggningar. På Island sprängde lokalbefolkningen en fördämning 25 augusti 1970 för att förhindra en stor vattenkraftutbyggnad som skulle förstöra stora delar av deras försörjning. Majoriteten av ortsbefolkningen trädde fram, sa sig stå bakom aktionen och förklarade varför den genomfördes. Senare blev de frikända i Högsta domstolen.

Vissa av dagens klimataktioner har riktat sig mot konst på muséer och i det offentliga rummet. Dessa spektakulära aktionsformer har skapat starka motsättningar och resulterat i mer uppmärksamhet än ökat stöd för kampen. Men det går en klar historisk linje tillbaka till suffragetterna som också attackerade konst på museer för att rikta uppmärksamheten mot rösträttsfrågan. En målning av John Everett Millais blev skuren med köttyxa av rösträttsaktivisten Anne Hunt (också känd som Margaret Gibb). Även den gången blev det mycket debatt och kritik. Det är svårt att bedöma i hur hög grad dessa aktioner hjälpte till att främja allmän rösträtt. Och vi vet inte heller hur attackerna på konst i klimatkampen påverkar stödet för en bättre klimatpolitik.

När aktivister från Återställ Våtmarker stoppade trafiken genom att sätta sig på motorvägar användes sabotageparagrafen i brottsbalken. Det blev mycket debatt och relativt lite stöd för den sakfråga de kämpade för. Att de nyligen bytt strategi och nu vill fokusera på att gräva igen diken som torkar ut våtmarker är ett modigt, spännande och klokt skifte av aktionsform. Det blir lättare att få fram budskapet när det finns en direkt koppling mellan vad aktionerna går ut på och vad de kräver. Det skall bli spännande att följa den vidare utvecklingen.

Att aktionen i sig visar vad man vill gör kommunikationen med omvärlden så mycket enklare. När folkmassor slog sönder Berlinmuren med släggor var det inga medier som ens kallade det för sabotage. Det var den förhatliga muren som saboterades och aktionsformen visade detta väldigt tydligt. I den traditionen kanske man kan tänka sig en stor grupp på tusentals människor i gruppen Ende Gelände som marscherar mot ett kolkraftverk och börjar slå sönder anläggningen. Vad skulle ske? Hur skulle omvärlden reagera?

Andreas Malms bok om hur man förstör en oljeledning (How to Blow Up a Pipeline) har skapat viss debatt. Om sådana aktioner genomförs av någon som står fram öppet och berättar varför aktionen genomfördes så skulle möjligheten för ökad förståelse och stöd säkert bli större än om sabotörerna inte ger sig till känna. Det behövs mer debatt om möjligheter och begränsningar i användning av sabotage i klimatkampen.

Konstruktivt motstånd

“Konstruktivt motstånd” är en strategi som växer på vissa håll i världen. Fokus ligger på att bygga den framtid man kämpar för redan nu. I stället för att enbart protestera mot det man tycker är fel börjar man realisera sina mål som små öar inom det nuvarande samhället. Kanske kan dessa växa till en arkipelag av nya projekt som gör det enklare att demontera de skadliga delarna av vårt nuvarande samhälle.

Om vi tänker oss att Greta Thunberg och den rörelse hon är aktiv i kunde kombinera skolstrejken med att göra något konstruktivt så skulle debatten säkert ändra karaktär. Om det är skolstrejk en dag i veckan och den dagen används för att montera solpanel på skolans tak eller anlägga kolonilotter i stadens parker så kommer budskapet om energiproduktionen och behovet av lokalt producerad mat fram mycket tydligt. Skulle dessutom studenter och fackföreningar ställa upp som handledare med nödvändig yrkeskunskap så vore det svårt att sätta in poliser för att hindra dessa aktiviteter.

Möjligheterna är många om vi tillåter oss att tänka utanför de traditionella aktionsformerna. Låt de tusen experimenten blomma, utvärdera och bygg vidare på den erfarenhet som samlas!

Fördjupningsläsning

International, W. R. (2009). Handbook for nonviolent campaigns. London, War Resisters’ International.

Johansen, J. and B. Martin (2008). ”Sending the Protest Message.” Gandhi Marg: Special Issue on Satyagraha 29(4). https://www.bmartin.cc/pubs/08gm.html

Persen, Å. B. and J. Johansen (1998). Den nødvendige ulydigheten. Oslo, FMK.

Sørensen, M. J., et al. (2023). Constructive resistance: Resisting Injustice by creating solutions. London, Rowman & Littlefield.

Vinthagen, S. and J. Johansen (2023). ”Experiments with Civil Disobedience during Norwegian Environmental Struggles, 1970-2000”. Civil Disobedience from Nepal to Norway. T. Nykänen, T. Seppälä and P. Koikkalainen. London, New York, Routeledge: 27-46.

[1] Denna siffra handlar om antalet individer, inte arter.

Kategorier
Hopp

12. Munken är möjlig!

Tre forskare ställer frågan: är det ens i princip möjligt att skapa en värld där alla har tillräckligt och vi respekterar de planetära ekologiska gränserna? Svaret ger mig hopp.

Munken – det flottyrkokta bakverket – som bild av en rimlig och rättvis värld har inspirerat många forskare. Munken är inte en samhällsvision i meningen att den drar upp linjerna för hur ett gott samhälle ska organiseras, utan en tankefigur som visar på ett utrymme där alla godtagbara samhällsvisioner behöver kunna passas in. I munken ryms de olika sätt som mänskligheten skulle kunna organisera sig på för att ge alla människor en rimlig levnadsstandard, samtidigt som de planetära ekologiska gränserna inte överskrids.

I en ny artikel besvarar tre forskare frågan om munken är ett mål möjligt att uppnå. Finns det en chans för jordens invånare att nå a safe and just space, att leta sig in i munken? Mänskliga samhällen har kunnat försörja sig genom tusentals år. Men nu hotar vårt sätt att leva mänsklighetens möjlighet att existera på jorden. Trots enormt resursutnyttjande saknar en stor del av jordens befolkning det mest basala – de har fallit in i munkens hål. Till exempel uppskattas 720 miljoner människor varit undernärda år 2020. Samtidigt överskrids den ena efter den andra av de ekologiska gränserna – munkens yttre ring sprängs. Är det möjligt att skapa rimlig levnadsstandard för hela jordens befolkning inom de ekologiska gränserna, frågar författarna. Med möjligt syftar de då på vad som skulle gå att göra med existerande teknologi.

Forskarna beräknar vad som krävs resursmässigt för att jordens befolkning ska ha tillgång till en ”produktkorg” som rymmer det vi behöver för en rimlig levnadsstandard. De definierar sedan vilka system för till exempel matproduktion, energiinfrastruktur och transporter som krävs för att fylla korgen och gör livscykelanalyser av miljö- och klimatpåverkan från de produkterna. Framställningen av korgens ”produkter” relateras sedan till de planetära gränserna.

Så vad händer i denna simulering? Om konsumtionen i världen drogs ner till en nivå utan lyx men tillräcklig för alla, utan att produktionssystemen förändrades, skulle redan det minska trycket mot de planetära gränserna med hälften. Och vi skulle hamna på den säkra sidan av några gränser. Men det skulle inte räcka för att hålla oss inom munkens skyddande skal. Koldioxidutsläppen skulle till exempel fortfarande vara för höga och biodiversiteten hotad. Vi skulle därför även behöva göra energiframställning och transporter fossilfria och förnybara. Det skulle också krävas att jordens befolkning gick över till en i stort sett vegansk kost.

Med sådana åtgärder beräknar författarna att det med 81 procents chans går att nå in till munkens goda och trygga insida med världens nuvarande befolkning på åtta miljarder. Med 73 procents chans skulle det också vara möjligt för en befolkning på 10,4 miljarder, vilket är en projektion för jordens maxbefolkning som beräknas nås kring år 2085.

På vissa sätt räknar forskarna pessimistiskt. De utgår från dagens produktionssystem, men det är troligt att de kan effektiviseras. Jordbruksmetoderna skulle kunna förbättras, kanske genom mer permakultur, mindre matsvinn och större odlingsdiversitet. Cirkulära strategier kan också bli bättre. Om vi tänker oss en god utveckling på de här områdena blir belastningen på jordens system mindre än i beräkningen.

Hur skulle det vara att leva i munken jämfört med i dagens samhälle? Den tänkta produktkorgen innehåller mycket mer än mat. Människors bostadsbehov skulle täckas. Utbildning finns i korgen, liksom sjukvård på den standard som krävs i Schweiz. Vi skulle ha tillgång till motordrivna fortskaffningsmedel (kollektivtrafik, scootrar) och till TV eller laptop och Internet. Annat gott, som en trygg barndom, kan inte direkt härledas till fysiska resurser, men författarna resonerar att om materiella och andra basbehov är uppfyllda är det i alla fall möjligt att människor kan få trygga barndomar. Yttrandefrihet ingår också, även om artikeln inte klargör kopplingen till övriga produkter i korgen. Tillgången till korgens produkter skulle alltså göra livet för hundratals miljoner nu levande människor väldigt mycket bättre. De som nu inte har tillgång till adekvat mat, bostäder, sjukvård och utbildning skulle få det.

För mig och många som läser den här bloggen skulle det betyda en lägre materiell standard än den vi har idag. Men inte armod: vi skulle kunna ta scootern men inte flyget. Vi skulle kunna äta god och nyttig mat, men biffen gick bort. Lyxkonsumtion i allmänhet ryms inte i munken. Hur lyckligt vi skulle leva lokalt i ett sådant materiellt nedtonat världssamhälle tror jag beror mycket på hur vi organiserar våra relationer, arbetet, kulturen och livet i allmänhet. Här kommer behovet av mer konkreta samhällsvisioner in.

Och vi skulle känna oss tryggare i förvissningen om att vi inte levde på ett sätt som ödelägger framtida generationers möjlighet till ett gott liv. Havsnivåerna skulle fortsätta stiga men inte i samma takt som om vi hade fortsatt leva i fossilsamhället. Alla nu utrotningshotade arter skulle säkert inte klara sig men kanske skulle våra barnbarn fortfarande kunna leva med många fåglar, fiskar, däggdjur och insekter. Och glöm inte den inneboende rättvisekänsla de flesta människor har. Vi kanske inte kan bli lyckliga enbart på andras välgång, men nog skulle det påverka oss positivt om vi visste att alla andra också fick en rimlig chans till ett bra liv.

Artikelförfattarna är noga med att påpeka att det att munken är möjlig som ett sätt att leva inte nödvändigtvis betyder att det också är möjligt att nå dit. Vi har några små hinder på vägen (fossilkapitalet, de superrika, en aggressiv extremhöger som absolut inte vill ställa om, konsumtionskulturen, massbilismen och några till), men vi har i alla fall en riktning mot vad som alltså förefaller vara ett i princip uppnåbart mål. Detsamma gäller som i frågan om vad vi bör göra om vi inte klarar 1,5-gradersmålet: inse att varje minskning av växthusgasutsläppen gör världen till en mindre dålig plats. Även om munken skulle vara en utopisk plats, blir världen bättre ju fler människor som slipper leva i hålet utanför skalet och ju mindre ekologisk skada vi gör på planeten.

Vi lever inte precis i hoppets tidsålder så jag blir glad varje gång någon säger det och ger argument för att det är sant: En annan värld är möjlig!

Hauke Schlesier, Malte Schäfer & Harald Desing (2024) “Measuring the Doughnut: A good life for all is possible within planetary boundaries”, Journal of Cleaner Production, Vol. 448

Kategorier
Civil olydnad

11. När beslutsfattarna inte lyssnar på forskningen behöver forskarna bli olydiga!

Foto Göran Boardy

I september 2023 gjorde ett antal aktivister, som också är forskare, det som myndigheterna borde ha gjort för länge sedan: de tog initiativ till att stänga ner flyget med privatjet från Bromma flygplats. Deltagarna väntar nu på rättegång. De är övertygade om att civil olydnad behövs i nuvarande krisläge men är besvikna över hur medierna rapporterar om klimataktivismen. I den här gästbloggen berättar en av Bromma-aktivisterna, skogsforskaren Jeannette Eggers, varför hon valt att utsätta sig för arrestering och kanske straff.

Jag är skogsforskare. Jag började forska för drygt 20 år sedan. Redan i den första vetenskapliga artikel jag medpublicerade år 2005 varnade vi för vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna skulle kunna få för skogen och de skogliga ekosystemtjänster som vi människor är beroende av, om vi inte minskade utsläppen av växthusgaser drastiskt. På den tiden trodde jag fortfarande att kunskap skulle leda till förändring. Sedan dess har forskningsresultaten kring klimat- och hållbarhetskrisen blivit ännu mer nedslående. Och många av våra beslutsfattare verkar inte ta de alltmer desperata varningarna från forskningen på allvar.

Forskningen är tydlig. Vi lever i en avgörande tid för mänskligheten. Våra beslut under de kommande åren kommer att få konsekvenser nu och i tusentals år framöver. Fönstret för att säkra en dräglig framtid för oss och våra efterkommande håller på att stängas. Trots att vi har kunskapen och tekniken som behövs för att ställa om till ett mer hållbart samhälle är vi fortfarande inne på fel väg.

Jag hade kunskap om hur ohållbar vår livsstil är långt innan jag valde att göra mer än att anpassa min egen livsstil. Men till slut blev kunskapen så tung att bära att jag började leta efter sätt att engagera mig tillsammans med andra. Jag testade olika aktivistgrupper innan jag hittade hem hos Scientist Rebellion. Scientist Rebellion, som finns över hela världen, är en grupp forskare och vetenskapspersoner som använder civil olydnad som metod. Det är ett stort steg för många forskare. Vi är trots allt tränade i att hålla en vetenskaplig distans och att kommunicera våra forskningsresultat utan att visa för mycket känslor och vi är ofta obekväma med att bli alltför ”aktivistiska” eftersom vi antar att det kan skada vår trovärdighet. Det är just därför civil olydnad utförd av forskare kan sända en så stark signal. Om vi visar att vi tar kunskapen om hur förtvivlat akut och allvarligt läget är på allvar och är villiga att ta personliga risker för att varna samhället – då kan vi, förhoppningsvis, vara en effektiv väckarklocka.

Det finns många missförstånd runt civil olydnad och dess plats i en demokrati. Metoden fördöms av många politiker, debattörer och journalister och beskrivs som odemokratisk och totalitär. Men civil olydnad sätter sig inte över lagen, i och med att aktivister öppet tar ansvar för sina handlingar och är beredda att försvara dem i rättssalen och riskera bestraffning om samhället inte ser det befogade i handlingen. Nej, civil olydnad utmanar lagar som upplevs som orättvisa. Utan civil olydnad skulle vi inte ha många av de rättigheter vi tar för givna idag. Aktivister som gör civila olydnadsaktioner är helt medvetna om att aktionerna ofta är impopulära. Så har det alltid varit. Även suffragetterna och medborgarrättsrörelsen utsattes för kritiken att de hotade demokratin, var säkerhetsrisker eller galna. De fängslades, mördades, lynchades, förlorade sina jobb, fördömdas av nära och kära och så vidare. De som kritiserar den givna ordningen straffas, även de som senare i historien firas och beundras.

Faktum är att civil olydnad har en viktig plats i en levande demokrati. Den är ett nödvändigt verktyg i kampen mot orättvisor. Det lär sig barnen i skolan idag – och det vore önskvärt om politiker, debattörer och skribenter uppdaterade sina kunskaper om civil olydnad innan de fördömer den.

Jag har hittills deltagit i två aktioner som har haft inslag av civil olydnad. En resulterade i arrestering, i den andra ingrep inte polisen och alla kunde lämna platsen på eget bevåg efteråt. Inför båda aktionerna var jag väldigt nervös. Orolig över vad som skulle hända på plats, hur det skulle tas emot, vilka konsekvenser det skulle få. Men jag valde att göra det ändå. Jag är övertygad om att protester – protester som märks – behövs om vi vill åstadkomma en förändring. Och vi lever, än så länge, i ett demokratiskt land, där man inte behöver frukta för sitt liv eller sin hälsa, när man deltar i en fredlig civil olydnadsaktion.

Jag och mina medaktivister är varken tokstollar eller superhjältar. Utan vanliga människor som bryr sig – och som försöker ta ansvar. Aktivt.

För många av oss som på olika sätt engagerar sig i klimat- och miljörörelsen är föräldraskapet en viktig drivkraft. Så är det även för mig. Jag vill visa mina barn att jag gör vad jag kan för att säkra deras framtid. Jag vill inte vara en som bara ser på. Aktivismen ingår i mitt föräldraskap.

Civil olydnad är en metod bland många att göra motstånd på. Det är inte många som är redo att bryta mot lagen och ta straffet, speciellt med tanke på hur repressionen har ökat. Men det behövs inte heller – det finns så många olika sätt att engagera sig på. Om fler visade civilkurage – som innebär att man står upp för andra som inte kan försvara sig själva – skulle samhället se annorlunda ut. Om fler valde att gå ett litet steg utanför sin bekvämlighetszon, att ta ställning, att våga ta obekväma samtal, att visa att man bryr sig – då skulle vi kunna åstadkomma stora förändringar till det bättre, det är jag helt övertygad om.

Vi behöver bli många som förflyttar oss från passivitet till handling. Nu. Hitta ditt sätt att agera och bidra. Du behövs. Vad kan vara mer meningsfullt än att engagera sig för en dräglig framtid?

Jeannette Eggers, medmänniska, mamma och forskare

Kategorier
Mat

10. Att göra politik av bönsalladen

Det är lättare att göra politik av ens eget matval än av kappan från Myrorna. Det beror på att mat redan är politik.

Vi har bestämda idéer om vad som ska förtäras vid olika tillfällen: julskinkan, midsommarlaxen och äggen till påsk. Och det är inte så att de här mattraditionerna bara puttrar på i vårt kollektiva undermedvetna: om någon har missat det är de en del av den kommers som våra högtider bärs fram av. De döda grisarna både äntrar butikskylarna tonvis och är obligatorium på varje julbord.

Vad vi absolut inte äter är minst lika viktigt. Vi som bor här förfasar oss över att de som bor där äter hundar eller marsvin. Vidrigt! Medan de som bor i andra där upprörs lika mycket över hur vi stoppar i oss grisar. Så vad vi äter eller inte är starka markörer av vilka vi är och kommersiella intressen låter oss inte glömma våra mattraditioner. Den del av samhällsomställningen som kräver att vi äter mindre klimat- och miljöskadligt blir inte nödvändigtvis lätt.

Jag har hittills själv inte valt veganvägen, även om den är bäst, utan en lite beige halvmesyr. Principen är att utesluta de grövsta klimatbrottslingarna ur kosten (biff- och lammkött) och skära ner på de småkriminella (ost till exempel). Det var deppigt när jag insåg det där med ostens relativt höga klimatavtryck (för att den är koncentrerad komjölk och kossorna fiser metangaser) efter att i åratal ha använt massor av ost i min matlagning. Nu blir det en ostfralla då och då på caféet och till midsommar köper jag en bit Västerbotten. Men jag äter betydligt mindre ost. Och jag lagar ofta vegansk mat och tycker numer havremjölk i kaffet smakar bättre än komjölk.

Den här sortens privat omställning är rätt enkel. Gå efter någon matklimatlista, till exempel den från RISE, och ta bort de två, tre eller fem värsta klimatbelastarna och skär ner på konsumtionen av några fler som ger höga utsläpp. Om klimatet är drivkraften är det inte meningsfullt att rätt och slätt bli vegetarian och ersätta sillen till potatisen med en bit ost. Kolla fakta och bestäm några vettiga tumregler som går att leva med och som skulle göra världen bättre om alla följde. Kanske känns det naturligt att gå mot mer vegansk kost med tiden.

Eftersom mat redan är politik är det inte så enkelt att gå från den privata omställningen till att sprida valet och etablera en annorlunda politik. Vad kan göras? Ja, till att börja med kan vi prata om matval och faktiskt tacka nej till planksteken och helst den goda osten. Att tala om matval kan vara sprängstoff. Veganism verkar fortfarande provocera i en del kretsar. Köttätande däremot är inte mer provokativt än att Nooshi Dadgostar kunde smälla i sig en biff i tv före senaste valet. Vilket naturligtvis var en politisk handling.

Till det snävt politiska hör att berätta varför en avstår från den mest klimatskadliga maten och tipsa om eller bjuda på välsmakande alternativ. Det är förstås bra att vara aktiv i sociala medier. Vad lagar du för veganmat idag? är en FB-sajt som både ger mattips och bidrar till gemenskap kring det veganska valet. Tipsen funkar lika bra för den som bara äter veganskt som den som gör det några gånger i veckan.

Vi kan agera på arbetsplatserna. På min universitetetsarbetsplats har vi infört ’Vegetariskt som default’. Det betyder att vi alltid beställer vegetariskt när vi har gäster vid möten eller konferenser. När vi åker iväg till en konferensanläggning är default vegetariskt till alla, men den som vill får säga till att den vill ha fisk eller kött (det gör ingen). Det här är att vända på idén om att vegetariskt eller veganskt är ’specialkost’ och bara fås på begäran. Den här principen var inte svår att rösta fram på min arbetsplats – när vi som la förslaget väl hade jämkat oss med att julbordet inte behövde vara enbart vegetariskt. (Julskinkan är som sagt fast etablerad i det kollektiva medvetandet.)

Matpolitik som rör fler än människorna på enskilda arbetsplatser gör förstås större skillnad. Det går att agera för mindre kött i de kommunala verksamheterna och för en politik som gynnar vegetarisk matproduktion på köttproduktionens bekostnad.

Liksom vad gäller andra livsstilsförändringar är det ju ingen nackdel om det egna valet får en att känna sig nöjd med sig själv. Men det gör så väldigt liten skillnad om en inte når bortom det egna köksbordet. Och faktiskt, varför skulle jag avstå från min goda biff om inte andra ens vet om det?

Till sist, här kommer mitt recept på bönsallad:

Ingredienser: kokta bönor, gärna minst två sorter, svarta bönor passar bra; tomater som smakar mer än vatten; rödlök; grön paprika; vitlök; bladpersilja; dressing på olivolja, pressad citron, salt och vitpeppar

Tillagning: Skär det som ska skäras och blanda ingredienserna i lämpliga proportioner till lagom mängd sallad.

Vad är ditt bästa bönsalladsrecept? Eller bästa veganska? Publicering av goda svar utlovas.