Den 13 december avslutade Internationella Domstolen i Haag, ICJ, två arbetsveckors förhandlingar om staters ansvar för den globala uppvärmningen. Efter att den lilla östaten Vanuatu lobbat fram stöd från tillräckligt många länder hade FNs generalförsamling gett domstolen i uppdrag att avge ett rådgivande utlåtande. Utlåtandet kommer i början av nästa år. Kan Internationella Domstolen skapa klimaträttvisa? Lönar sig rättsprocesser för klimatomställning?
Land mot land i Haag
FN-resolutionen begärde att domstolen skulle uttala sig om staters internationellt rättsliga ansvar att skydda klimatsystemet och resten av miljön från växthusgasutsläpp. Och om de rättsliga konsekvenserna för stater som har orsakat betydande skador på klimatsystemet och miljön.
En hel hjord stora och små elefanter var där. Dels företrädare för många stater, dels ett antal organisationer, bland dem alliansen av små östater (AOSIS), EU, Afrikanska Unionen och oljeländernas OPEC. Där fanns företrädare för länder som redan är hårt drabbade av den globala uppvärmningen – som Vanuatu och andra fattiga önationer – liksom för länder vars regeringar slåss för att få fortsätta exploatera olja, bland dem Saudiarabien.
Så mycket av argumentationen var förutsägbar. Vanuatu och andra melanesiska nationer underströk att en handfull länder stått för den allra största andelen av utsläppen – och fortsätter göra det. De argumenterade för att stater har rättsliga skyldigheter att förhindra svåra miljöskador, minska utsläppen, stödja de mest utsatta länderna och försvara nu levande och kommande generationers mänskliga rättigheter. De begärde att domstolen skulle uttala att de stora utsläppsländerna nu måste sluta exploatera fossila bränslen och bidra till att restaurera ekosystem och kompensera de drabbade för det som inte kan återställas.
Saudiarabien, världens tredje största oljeproducent efter USA och Ryssland, hade inte otippat en annan agenda. De ville inte alls ha något domstolsutslag – istället skulle målen nås via samarbete och förhandling. Staters rättigheter och skyldigheter ska enbart grundas i avtal som Kyotoprotokollet och Parisavtalet och inte alls i överenskommelser om mänskliga rättigheter, menade de. Saudiarabiens företrädare såg faktiskt ingen grund alls för att sätta gränser för utvinning och produktion av fossila bränslen.
Kan rättsprocesser ge klimaträttvisa?
Leder den rättsliga vägen åt rätt håll? Rättstvister på området kan riktas mot regeringar för att tvinga dem att förbättra eller följa lagstiftningen. Auroramålet är ett svenskt exempel. Andra processer handlar om att få företag att ta ansvar för miljöförstöring och bättra sig. Processer kan också riktas mot internationella överenskommelser. En trend just nu verkar vara att de som driver rättsprocesser allt oftare tar spjärn mot mänskliga rättigheter.
Att ställa regeringar till svars på klimatområdet är lite som att öppna en ny front. Därför har jag har inte hittat särskilt mycket forskning om utvecklingen. Men om rättsprocesser mot privata företag för deras miljöbrott finns en del skrivet. Och det ger hopp. Flera studier, bland andra den här, kommer fram till att rättsprocesser mot till exempel fossilföretag, eller processer tillsammans med aktivism, gör att företag tappar på börsen. Det borde ge dem incitament att ändra sig.
Eller ska vi plocka skräp istället?
Men vi vet ju också att starka krafter drar åt andra hållet. Även de finns representerade i rättssalarna. I målet i Haag står OPEC mot små önationer vars invånare inte vill ha klimaträttvisa istället för att se sina hem försvinna i havet. Dessutom är Internationella domstolens utslag bara rådgivande.
Så skulle det inte vara till större nytta för mänskligheten om alla domarna (i alla fall om de bytte till lite ledigare klädsel), alla de aktivister som kämpat för att få upp de här frågorna i domstol, alla inblandade helt enkelt, istället skulle ägna tiden åt att plocka plastskräp på lokala stränder?
Nej, jag tror den här vägen behöver prövas. Som en översiktsartikel om forskning om rättsprocessande i klimatpolitiken säger: rättsprocesser kan ses som en nödvändig men inte tillräcklig strategi för att åstadkomma samhällsförändring. Mycket annat behövs också, inte minst opinionsarbete och protester. Därför måste det till en myriad strategier som har en potentiell möjlighet att tillsammans bli systempåverkande. Världens juridiska system och försöken att upprätthålla rättigheter hör till det som behöver mobiliseras.
Så när jag tagit tåget till Jylland över nyår lovar jag att plocka en påse plastskräp på stranden. Men den här helgens lilla solidaritetsbetalning får gå till Aurora.
Till slut en tanke. Det är inte så att alla människor är lika skyldiga till klimatkrisen, verkligen inte. Men kanske innebär klimaträttvisa från ett högre perspektiv ändå mänskligheten som borde ställas inför rätta? Här är Bruno K. Öijers version av en rättegång mot mänskligheten ur diktsamlimgen ”Och natten viskade Annabel Lee” från 2014:
Inför Rätta
den anklagade leddes in
fattade sej kort
och sa att innan människan kom
hade träden dragit sej undan
samlats i skogar
för att ta skydd och göra motstånd
och att ingen av oss kan svära sej fri
ett hjärtformat mordvapen bultar
bakom våra revben
och vi är alla föräldrar till våldet
vad vi gjort mot djuren och varandra
kan aldrig förlåtas