Att det är de fattigaste människorna som drabbas värst av klimatgenererade naturkatastrofer, medan det är världens rika och välbärgade som åstadkommit det mesta av den globala uppvärmningen, är en ojämlikhet som svider. Mest i de klimatdrabbades skinn men också i min själ. Men jämlikhet hänger ihop med den nödvändiga klimatomställningen på fler sätt. Av minst tre skäl behöver omställningen kopplas till minskad ojämlikhet i världen:
1. De rikaste släpper ut extrema mängder växthusgaser
De rikaste människornas växthusgasutsläpp är ett stort problem. En ny artikel i Nature kommer fram till att de tio procent som konsumerar mest i världen står för 31-67% av ansvaret för mänsklighetens överskridande av de planetära gränserna, bland annat gränsen för växthusgasutsläpp. De tio procenten mest välbärgade konsumenterna stod 2017 för 43% av koldioxidutsläppen. Artikelförfattarna trycker på vikten av att ta itu med högkonsumenterna om vi ska kunna hitta ett sätt att leva på jorden som gör att vi kan fortsätta med just det.
En Oxfam-rapport har räknat fram hårresande siffror för de allra rikaste. Den procent av mänskligheten som har högst inkomster står för 16 procent av koldioxidutsläppen. Rapporten tittar också på ”utsläppseliten” och utsläppen från världens 50 rikaste personer. Elon Musk till exempel äger minst två privata jetplan som tillsammans orsakar 5497 ton koldioxidutsläpp per år. Det är vad det skulle ta den genomsnittliga världsmedborgaren 834 år att släppa ut. Den genomsnittliga svensken skulle jobba något snabbare men ändå behöva drygt 687 år för att pressa fram den utsläppsmängden.
Det går att säga att problemet här inte är ojämlikheten i sig utan det att några rika har möjlighet att göra så stora utsläpp. Det betyder att vilken minskning av ojämlikheten som helst inte skulle fixa detta: om vi alla imorgon plötsligt kunde släppa ut som Musk skulle den här planeten inte vara beboelig många dagar till. Så när ojämlikheten ökar (som i Sverige) består inte problemet för klimatet (men förstås för de berörda) i om någon grupp halkar efter utan i att vissa drar ifrån och kan bli miljardärer. Den här jämlikhetsåtgärden måste handla om att skära i toppen.
Men finns det inte snälla superrika som bekostar vaccinering av fattiga barn istället för att flyga omkring i jetplan? Jo kanske det, och de bidrar då inte så groteskt mycket till uppvärmningen. Problemet består i att enskilda inte kan få välja mellan att vaccinera barn och att släppa ut 5497 ton koldioxid och att det är väldigt svårt att kontrollera vad människor gör med väldiga förmögenheter.
2. De rika gör fel saker med sin makt
Ekonomiska muskler ger makt. Musk har inte bara tagit över Twitter och enligt många gjort X till ett högerpopulistiskt träsk. Hans ambitioner att kontrollera Internet ger en försmak av hur de rikaste kan komma att ta makt över det offentliga samtalet och därmed våra tankar. Det är också deras företag som kommer att ha kontrollen över AI. Just nu går Musk vidare med att ge sitt entusiastiska stöd åt nyfascismen i USA. Som väl få har missat har han pumpat in enorma summor i valkampanjen för den kandidat som gått till val på ”drill baby drill”-budskapet.
Den utjämning som behövs här är samma som enligt det första argumentet: ingen borde kunna vara så rik att hen får den makten. Toppen bort på inkomstpyramiden!
3. Omställningen kommer nog inte vara görbar om ojämlikheten är för stor
Motståndet mot omställningen kommer inte bara från politiska partier till höger och från företag med koppling till växthusgasproducerande industri, utan även från människor utan partitillhörighet eller förmögenhet. De gula västarna i Frankrike, liksom det så kallade bensinupproret i Sverige, vände sig emot politiska försök att minska bilismens klimatutsläpp. Det uppmuntras av extremhögern och spelar dem i händerna.
Det finns olika förklaringar till varför extremhögern har vuxit så kraftigt i världen och ingen enighet i forskningen om vad som är viktigast. En förklaringsansats är att partier som Fremskrittspartiet i Norge och Sverigedemokraterna tar röster från den traditionella arbetarrörelsen därför att väljarna känner dig svikna. De uppfattar att arbetarrörelsen har släppt sina ambitioner om utjämning. Den nyliberala politiken har låtit klyftorna växa. Radikalhögerpartierna har skickligt spelat på detta och i decennier skrikit ut att de partier som inte är beredda att följa dem i hasorna sviker de vanliga människorna. När något parti sedan gör den minsta ansats att minska bilismen eller för den delen användandet av plastpåsar, utnyttjar radikalhögern detta. Och som dess politik hittills sett ut är den en total katastrof för klimat och miljö. Alltså: ökade klyftor kan spä på ett förakt för politiken och ett motstånd mot alla politiska påbud, i synnerhet sådana som har att göra med människors privatliv. Det ger radikalhögern med sin antiklimatpolitik utrymme och gör en omställning ännu mer kontroversiell.
Men det finns forskning som pekar mot att människor visst kan ställa sig bakom klimatpolitiska åtgärder om de uppfattas som rättvisa. En studie som sammanställer resultaten från 51 artiklar om vad som spelar roll för människor inställning till olika klimatpolitiska åtgärder – till exempel beskattning av klimatskadliga produkter – visar att en rättvis fördelning är speciellt viktig. I sammanhanget kan det betyda olika slags fördelningar, till exempel jämlik fördelning eller fördelning efter behov, det framgår inte av artiklarna. Att klimatåtgärden uppfattas som effektiv är också viktigt. Den här metastudien säger alltså inte att en jämlik fördelning av bördorna med en omställning är vare sig nödvändig eller tillräcklig för att en sådan politik ska bli populär. Men den säger att människor bryr sig om fördelningsaspekter när de tar ställning till politik och inte bara går emot allt som kan kosta något.
Min vilda gissning är att en klimatpolitik som bidrar till att fördela bördor och vinster på ett jämlikt sätt skulle kunna få ett bredare stöd än den som höjer bensinpriset men tillåter de rika att släppa ut 5497 ton koldioxid om året.