I SF-författaren Kim Stanley Robinsons nyktra men hoppfulla framtidsfantasi lyckas mänskligheten rädda en beboelig planet med hjälp av en myriad olika politiska och praktiska initiativ och strategier, vetenskap och en del tur. Jag tog till mig av fantasin därför att jag tror på de grundförutsättningar som Robinson ställer upp: vi måste vända utsläppskurvan för växthusgaser, stoppa massutdöendet av djur och växter och skapa en mycket jämlikare värld. De tre hänger ihop.
Men jag dras också till berättelsen därför att den säger: låt tusen motståndsblommor blomma. Vi kan nog inte resonera oss fram till STRATEGIN som fixar världen. Inga tillräckligt bra sofistikerade marxistiska analyser, listiga systemteorier eller teknikavancerade satsningar på grön tillväxt kommer att utkristallisera sig innan en stor del av mänskligheten är dränkt, kokt eller ihjälsvulten. Vi kommer inte att hitta en rätt väg. Och till och med om den där allra bästa strategin skulle existera i någon tänkande människas dator eller i något sympatiskt kollektiv någonstans, går det inte att samla tillräckligt många människor kring den inom rimlig tid.
Därför tänker jag att det bästa just nu är att formulera många olika omställningsstrategier, skärskåda dem och så – göra. Vi vet inte riktigt vad, men vi vet riktningen och att väldigt mycket måste ändras. Bättre göra något än förlamad titta på. Och det finns en mängd strategier för förändring som inte i sig är tillräckliga men som drar åt rätt håll. Med början i den här bloggen kommer jag att skriva om några olika sätt att verka för att få igång förändring. De har alla gemensamt att det finns forskningsstöd för att förändringar på det speciella området spelar roll och att det finns forskning eller stöd i erfarenheten för att de är görbara. Och de är alla kollektiva strategier som individer kan välja. Det kan handla om att ändra egna vanor men då går det ut på att förmå andra att också göra det. Tugga morötter i ensamhet räddar inte världen.
Första strategin: Förändrad privat konsumtion
Vad går strategin ut på?
Den här strategin går ut på att verka för att de som använder upp mest resurser och vars livsstil producerar störst växthusgasutsläpp ska välja att leva på annorlunda sätt – och det gäller flertalet av oss som bor i Sverige.
Varför kan den ha effekt?
De konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige står för cirka åtta ton växthusgaser per person och år, varav fem konsumeras privat och tre i det offentliga. De består i de utsläpp som genereras när en vara produceras någonstans i världen, transporteras och används. Bästa sättet att orsaka mindre utsläpp som privatperson är att göra färre internationella flygresor, äta mindre kött och förflytta sig i vardagen på sätt som ger mindre utsläpp (framför allt åka mindre fossildriven bil). Förutom växthusgasutsläppen är problem med hög varukonsumtion att den tär så mycket på jordens resurser. Det gäller inte minst klädhandeln. De här utsläppen är starkt korrelerade med inkomst: ju högre inkomst, desto större utsläpp. Mer cirkularitet i ekonomin behövs: resurser måste utnyttjas mer effektivt, prylar kunna repareras och återanvändas. Världens välbärgade behöver konsumera mindre och annorlunda. Vi klarar oss med långt färre klädesplagg och prylar. Vi överlever mycket väl på en köttfri kost. Vi kan ta tåget.
Problem med strategin
Ett problem som ofta uppstår när människor med goda ekonomiska resurser drar in på ett slags konsumtion är att de förlägger den någon annanstans, så kallade rekyleffekter. Vart går de insparade pengarna för den som gör sig av med bilen? Om de går till en flygresa till Thailand är det en oönskad rekyleffekt. Sparas de i en fond spelar det roll i vad den fonden investerar. Den effektivaste metoden för många skulle vara att gå ner i arbetstid och därmed i inkomst. Annars krävs viss planering för att inte göra av med eventuellt insparade medel på fel sätt. Och kanske lite självdisciplin för att skicka pengarna till Läkare utan gränser istället för att köpa nya soffkuddar.
Vad kan var och en göra?
Att flyga mindre eller helst sluta helt, skippa biffen och undvika att åka fossilbil, liksom att övergå till att handla begagnat istället för nytt kan bli till politiska handlingar om andra påverkas i samma riktning. Bara att tala om sin förändrade livsstil är ett första steg. Det finns starkt forskningsstöd för att den sociala omgivningen spelar stor roll för människors preferenser och val. I den lilla boken Ursäkta mig! Argument som driver på och bromsar klimatomställningen ger Nin Wormbs och Maria Wolrath Söderberg konkreta tips på hur enskilda kan påverka andra genom kommunikation. Att sätta sig på höga hästar och låta andra veta hur mycket bättre jag är som avstår från biffen än du som inte gör det är till exempel inte listigt. Men kanske att ärligt berätta om egna våndor med att ställa om öppnar dörrar.
Och utnyttja nätverk och existerande bra verksamheter. När du lagat en fiffig och fin vegansk rätt, släng ut ett foto på Vad lagar du för veganmat idag? Sprid Smarta kartan eller medverka i något gräsrotsinitiativ som agerar för bättre konsumtionsmönster.
Att påverka politiskt för att göra de här valen lättare kan snabba på omställningen. Fixotek och fritidsbanker i varje stadsdel vill vi ha! Att kommunen möjliggör för alla att låna verktyg, fixa grejer och använda sportutrustning gratis bidrar också till jämlikhet utan att vara välgörenhet, på samma sätt som det utbyggda biblioteksväsendet har gjort det till en rättighet att låna och läsa böcker utan att betala för det.
Själv har jag lagt om min privata livsstil på flera sätt: jag flyger mycket mer sällan (men har inte helt slutat), äter inte kött (utom vid något enstaka tillfälle), konsumerar mycket mindre av andra varor med höga klimatutsläpp (som ost), köper mest begagnat av prylar och kläder och kör en elbil. Bättre än för några år sedan men långt ifrån perfekt. Det jag tycker har varit svårast med att göra min privata omställning politisk är att prata med andra som inte hittills gjort samma val om saken. I synnerhet de som står mig nära och speciellt de som haft mindre chans än jag att till exempel resa ut i världen. Jag unnar dem ju så väl den där intressanta resan. För att inte bränna broar till kära släktingar och vänner fegar jag ur lite grand. Men jag fortsätter berätta om hur jag väljer och varför. Jag vågar i alla fall utsätta mig för risken att någon tycker jag är tråkigt präktig, ja kanske till och med en moralkärring.
Nästa text ska handla om en annan strategi. Jag lägger också gärna ut andra personers strategier på den här bloggen. Så skriv!