Den som inte redan fattat att mänskligheten är mycket illa ute på en planet under snabb uppvärmning kan skumma den här deppiga forskarartikeln. Men för oss som inte tvivlar på saken gör det mer nytta att läsa det som kan ge hopp och inspiration.
Ibland hittar jag det i skönlitteraturen. En litterär fantasi som glittrar speciellt lockande i skymningen handlar om ett gytter av strategier, idéer, tillfälligheter och ingripanden som kanske skulle kunna rädda en beboelig planet. Och här kommer en spoilervarning: nu ska jag berätta hur det går i boken Framtidsministeriet av Kim Stanley Robinson. Så den som har planerat att läsa romanen kan klicka bort bloggen här. Eller göra en arbetsbesparing: The Ministry for the Future är 563 sidor med liten font och inte direkt någon litterär njutning. Så här följer några av bokens hoppingivande idéer berättade med under 1 200 ord och med den storlek på bokstäverna du själv väljer på skärmen.
Framtidsministeriet
Den svindlande, hoppingivande fantasin är att mänskligheten lyckas rädda sig själv och många andra arter från apokalypsen. År 2025 inrättas Framtidsministeriet med syftet att jobba för att alla länder ska göra det de har åtagit sig enligt Parisavtalet. Sedan händer saker.
I bokens inledning är läget lika mörkt som i verkligheten. Glaciärerna smälter, djurarter försvinner i rasande fart, haven slutar nästan binda koldioxid, storstäder översvämmas. I första kapitlet beskrivs i plågsam detalj hur Indien drabbas av en extrem värmebölja som dödar 20 miljoner människor på ett par veckor. Desperata människor försöker överleva den vansinniga hettan i en badvattenvarm sjö. Det hjälper inte. Barn och gamla dör först, sedan övriga. Bara en människa överlever natten i sjön och blir en av bokens huvudpersoner – en av de tillfälligheter som driver handlingen mot lösningarna.
För mänskligheten hittar lösningar. I slutet av boken är koldioxidhalten i atmosfären på väg ner, glaciärerna har nästan slutat smälta och den biologiska mångfalden är på väg att återuppstå. En balans mellan utnyttjandet av förnybara resurser och deras återväxt har uppnåtts. Den här utvecklingen går hand i hand med att människorna skapar rimligare samhällen åt sig. Ojämlikheten minskar, miljardärerna avskaffas, liksom skatteparadisen. Många länder inför ett tak för personliga inkomster på tio gånger minimilönen. Jordens befolkning har tillgång till mat och vatten, sjukvård, bostäder och utbildning. Framtagandet av ett världsmedborgarskap för flyktingar pågår. Vid en mäktig världsomspännande kärleks- och gemenskapsfest sjunger alla samtidigt en hyllning till planeten. Över hela jorden kan alla lyssna på hyllningssången i sina mobiler på vilket språk som helst. Många hoppas att en ny religion för det gemensamma ansvaret för Jorden håller på att spridas.
Tusen strategier och lite slump
Vad har då Framtidsministeriet och jordens befolkning gjort för att det här ska bli möjligt? Det här är inte en SF-roman som många andra där fantasifull teknik står för förändringen. Robinson lägger sig nära dagens värld med dess kaotiska internationella politik, krig och rovekonomi. Mänskligheten räddas inte av en sammanhållen supersmart strategi, inte av en revolution av tillräckligt många förtryckta, inte av en kapitalistisk grön teknologiutveckling. Utan av massor av olika initiativ från grupper och enskilda, av kaos och slump, liksom av vetenskapen, men med en viktig roll för Framtidsministeriet som lyckas driva igenom några centrala idéer. Bland mycket annat händer det här:
- När vattnet i en miljonstad tar slut den 11 september 2034 fattar invånarna att de måste agera tillsammans för att överleva. Det finns inget samhälle, bara individer och familjer, hävdade Margaret Thatcher. Fuck Thatcher!, utbrister Robinsons otvättade berättare som lärt sig att ingen klarar sig utan ett samhälle när det gäller.
- Jordreformer som återför mark till lokalbefolkningen genomförs i Indien. Småbönder utvecklar kunskaper om hållbart jordbruk – överlevnad och försörjning ligger i befolkningens intresse, inte storskalig odling för export.
- Glaciologerna uppfinner en metod att stoppa avsmältningen av glaciärerna genom att pumpa upp vatten från deras smältande underdel så att de inte glider iväg ut i haven.
- Okända lönnmördar enskilda superrika som vägrar sluta exploatera fossila bränslen.
- På 2030-talet skjuter terrorister ner ett större antal flygplan, många av dem privata jetplan, med svärmar av drönare. Experimentella batteriplan angrips inte. Detta driver fram utvecklingen av fossilfria plan. Torpeder avfyras mot dieseldrivna containerskepp, som ofta sjunker på platser där de kan fungera som växtmiljö för nya korallrev. En indisk grupp som bildats i kaoset och raseriet efter extremvärmeböljan träder fram. Rederierna viker sig för sabotagen och utvecklar solelsdrivna containerfartyg och segellastfartyg. De blir långsammare än de dieseldrivna. Även samhällseliterna, som Framtidsministeriets president Mary Murphy, lär sig uppskatta de långsamma resorna där det går att arbeta fulla dagar i lugn och ro med utblick över hav och horisont.
- Kooperativa och arbetarägda verksamheter brer ut sig och ersätter vinstdriven produktion med produktion för behov. I boken förekommer Mondragon, ett gammalt men blomstrande nätverk av kooperativa och arbetarägda företag, finansinstitut och välfärdsinstitutioner i den verkliga världens Spanien. Som påpekas i den här lilla betraktelsen om icke vinstdrivande ekonomi är poängerna många.
- En ekonomisk innovation är central: valutan som går att få tillgång till genom att låta bli att exploatera fossila bränslen. Här spelar Framtidsministeriets president en viktig roll genom att lyckas ena cheferna för de viktigaste centralbankerna. AI används för de komplexa beräkningar som krävs. The Carbon Coin kombineras med en progressiv skatt på fossilanvändning. När till slut CCCB, the Climate Coalition of the Central Banks, har bildats lägger hela oljeländer ner sin produktion av olja och blir rika på Carbon Coins istället.
- Half-Earth projektet upprättar stora obebodda naturområden för djur och växter. Människor erbjuds nya bostäder och en god ersättning för att flytta från stagnerande städer och ge plats för naturen att återväxa.
- Ett nytt internet som fungerar som andra allmänningar och kontrolleras av sina brukare skapas och lockar över allt fler från det gamla Internet.
Allt detta händer vid olika tidpunkter och sällan samordnat. Men det finns en omvälvningsperiod när mycket händer nästan samtidigt: före detta studenter i USA håller inne sina studielånsåterbetalningar medan Afrikanska Unionen ställer in sina amorteringar till Världsbanken och till Kina. Miljontals kinesiska arbetare revolterar fredligt, Kurdistan utropar självständighet – det går en spasm av strejker och revolter över världen. Allt detta orsakar ekonomisk kris och sätter världskapitalismen i gungning. Ur krisen framträder en ordning där centralbankerna återupprättas, men under demokratisk kontroll. När den stora kraschen kommer finns redan många olika praktiker utvecklade som kan börja fungera i större skala. Något som gör förändringarna möjliga är att mänskligheten är så sammankopplad genom sina (annars så dumma) mobiltelefoner: till och med icke läskunniga vet vid det här laget att vi alla är beroende av varandra och att katastrofen slår överallt.
I den verkliga världen
Om vi skulle låta oss inspireras av den här romanen, vad borde vi göra? Först och främst sluta leta efter den rätta strategin som kan ena tillräckligt många för den omvälvning av vårt sätt att leva som krävs och istället driva massor av förändrings- och motståndsidéer. Men de behöver dra i samma riktning. Växthusgasutsläppen måste ner, stora områden med orörd natur måste återupprättas för den biologiska mångfaldens skull. Jord- och skogsbruk världen runt måste bli hållbara. De som gör vinst på miljöförstörande verksamheter måste hindras från att göra det. Det måste ske en resursomfördelning mot mer jämlikhet och den måste vara organiserad så att inte enstaka individer kan bygga upp gigantiska förmögenheter och därmed farlig makt igen.
En myriad av protesthandlingar och prefigurativa aktiviteter – uppbyggandet av det nya och alternativa redan nu – behövs om vi ska låta oss inspireras av Robinson. Kanske är konstruktivt motstånd – som förenar protest och uppbyggande av det nya – det bästa. Eller så är det som i Framtidsministeriet, att om riktigt många drar åt ungefär samma håll så kommer en del av aktiviteterna – protesterna, det politiska arbetet, sabotagen, utvecklandet av nygamla jordbrukstekniker, nya tekniska lösningar – understödja och haka i varandra utan att vara samordnade från början. När tillräckligt många börjar se de möjligheter som finns att göra saker annorlunda kan verklig förändring ske.
Men initiativ måste tas, krav måste ställas och idéer utvecklas. Inget bra händer om inget görs, då glittrar inga alternativ i skymningen.