Månad: september 2024

Jeannette Eggers berättar vidare om vad som hände efter hennes deltagande i en klimatprotest på Bromma flygplats.

Jeannette Eggers, skogsforskare och aktivist.

Det kändes lite nervöst inför polisförhöret. Det var ju trots allt en helt ny upplevelse för mig. Jag tröstade mig med tanken att man, till skillnad från ett forskarseminarium eller en disputation, faktiskt får svara ”Det vill jag inte kommentera” hur många gånger som helst i ett förhör. Och som forskare är man ju trots allt van vid att få kritiska frågor och att behöva hantera dem under viss press.

Med en podd i öronen (passande nog ett samtal med Dana R Fisher som forskar på aktivism, demokrati och sociala rörelser) och en stickning i händerna (röd halsduk – heja Rebellmammorna!) åkte jag alltså till Solna polisstation. Där träffade jag min advokat. Vi samtalade lite inför förhöret. Han frågade mig: ”Är det verkligen så illa med klimatet?” Tyvärr så kunde jag bara bekräfta att så var fallet. Att vi är i ett planetärt nödläge. I en existentiell kris för hela mänskligheten. Och att vi riskerar att dra med mycket annat liv ner i avgrunden om vi inte ställer om illa kvickt. Det blev ett fint samtal trots det tunga ämnet.

Väl inne i förhörsrummet frågade jag om jag fick sticka under själva förhöret, eftersom det har en lugnande effekt på mig. Det fick jag. Det kändes symboliskt att få sticka på en röd halsduk under ett förhör om en fredlig civil olydnadsaktion för en dräglig framtid. En röd halsduk som symboliserar att vi behöver dra en gräns och ställa om hela samhället. Att de planetära gränserna är på riktigt. Att vi inte kan fortsätta konsumera som om vi hade fyra jordklot. Jag stickade med kallsvettiga händer

Efter att jag hade delgetts brottsmisstanken och pratat ihop mig med min advokat började själva förhöret. Jag berättade vad jag hade gjort på plats – hållit i en banderoll och tejpat forskningsartiklar på en fönsterruta – men kommenterade inte vad andra hade gjort. Var och en får stå för sina egna handlingar. Det blev många: ”Det vill jag inte kommentera”.

Polisen ville veta vad mer som hände på plats och efteråt. Jag redogjorde för hur vi fick sitta i skuggan i ett par timmar, utan att få prata och utan att få ta på oss ytterkläder trots att flera av oss frös. Hur vi kördes bort till olika polisstationer. Om de bilder som togs, om topsade fingrar. Att jag fick klä av mig naken, visa att jag inte gömde något i underlivet, ta på mig arrestkläder, och blev inlåst i sex timmar. Om beslagtagna kläder och mobiltelefoner.

På frågan vad jag tyckte om aktionen svarade jag att jag tyckte att det var anmärkningsvärt att både Swedavia och polisen har gått ut med osanning om aktionen. Att media har spridit osanningen utan någon vidare efterforskning. Att detta har skadat mitt förtroende för dessa institutioner.

På en allmän fråga om Scientist Rebellion berättade jag att det är en sammanslutning av forskare som går från ord till handling och använder fredlig civil olydnad som metod, eftersom situationen är så allvarlig. När jag pratade om det planetära nödläget vi befinner oss i kom tårarna. Världen brinner, vår och våra barns framtid är hotad, vår regering verkar vilja påskynda samhällskollapsen istället för att leva upp till det ansvar de faktiskt har  – och de som varnar utsätts för repression. Det är så bisarrt.

Det blev några frågor till. Fler: ”Det vill jag inte kommentera”. Till slut några frågor i syfte att bestämma höjden på dagsböter om det blir aktuellt. Om min inkomst. Om jag hade några skulder eller förmögenheter. Om jag hade barn som jag är försörjningspliktig för. Fler tårar. Mina älskade barn är ju den främsta drivkraften för mitt engagemang. Det är deras, och andra barns framtid, som står på spel.

Sen var förhöret klart. Vi tackade varandra, skakade hand och önskade trevlig helg. Min advokat erbjöd mig skjuts till tåget och var noga med att påpeka att han hade elbil. Under bilfärden frågade han vad man som enskild person kunde göra utöver att sopsortera och anpassa sin konsumtion. Mitt självklara svar var: engagera sig. Tillsammans med andra.

Delgivningen

Jeannette Eggers, en av de forskare som deltog i en civil olydnadsaktion på Bromma flygplats, reflekterar över rättssystemets reaktion och sina egna känslor ett år efter protesten.

Jeannette Eggers är skogsforskare vid SLU.

Nu har den kommit. Kallelsen till ”misstankeförhör i ärende om skadegörelse på Grafair Jet Center på Bromma flygplats.” Ett år efter aktionen, där vi på en offentligt tillgänglig plats utanför terminalbyggnaden på Grafair Jet Center höll i en banderoll, tejpade upp några forskningsartiklar på en glasruta och några av oss sprejade röd färg på fasaden. Varpå Swedavia felaktigt hävdade att vi skulle ha stoppat ett ambulansflyg och polisen påstod att vi var inne på flygplatsområdet. Vilket ledde till misstanke om flygplatssabotage, gripande av oss alla, beslagtagande av våra kläder och telefoner, och sex timmar i var sin arrestcell. En ganska omtumlande upplevelse. Det var en lättnad att höra att vi inte längre är misstänkta för sabotage, utan ”bara” för skadegörelse. Färgen var för övrigt borttagen dagen efter.

Jag påminns återigen om det absurda i att forskare känner sig så desperata över det planetära nödläget vi befinner oss i att vi tar personliga risker för att skapa uppmärksamhet för det, genom fredlig civil olydnad. Repressionen mot aktivister ökar. Fredliga klimataktivister dras inför rätta samtidigt som vår regering bryter mot ingångna avtal och klimatmål. Skjut budbäraren istället för att åtgärda de verkliga problemen. Vi har en regering som visar en hög grad av kunskapsförakt, inte bara inom klimatpolitiken utan även inom områden som skola, vård och kriminalpolitik. En regering som, steg för steg med en dåres envishet, demonterar rättsstaten och demokratin. En regering som normaliserar rasism.

Häromdagen nämnde jag för min 17-åriga dotter att jag är orolig för hennes och hennes brors framtid. Hon svarade något i stil med: ”Mamma, vi har ju haft det bra hittills. Och vi kommer nog att ha några bra år till innan det blir jobbigare.” Det är så hjärtskärande. En tonåring som har funnit sig i att hennes framtid ser ut att bli ganska jobbig. Hon inser att våra makthavare inte gör det som krävs för att ge henne och andra unga en trygg framtid.

Jag växlar känslomässigt mellan frustration, ilska, uppgivenhet, sorg och en enorm trötthet. Men jag kommer att fortsätta göra allt jag kan för att göra framtiden för mina och andras barn lite mindre jobbig. Jag kan inte tänka mig något mer meningsfullt än att engagera mig för en dräglig framtid. Och jag är väldigt tacksam för alla andra som engagerar sig på olika sätt, trots att motvinden från politiken blåser allt hårdare.

Men jag kan inte låta bli att undra varför vi är så få som protesterar högljutt när det är så mycket som står på spel. Vi behöver bli fler. Många fler. Det finns en plats för alla.