I september 2023 gjorde ett antal aktivister, som också är forskare, det som myndigheterna borde ha gjort för länge sedan: de tog initiativ till att stänga ner flyget med privatjet från Bromma flygplats. Deltagarna väntar nu på rättegång. De är övertygade om att civil olydnad behövs i nuvarande krisläge men är besvikna över hur medierna rapporterar om klimataktivismen. I den här gästbloggen berättar en av Bromma-aktivisterna, skogsforskaren Jeannette Eggers, varför hon valt att utsätta sig för arrestering och kanske straff.
Jag är skogsforskare. Jag började forska för drygt 20 år sedan. Redan i den första vetenskapliga artikel jag medpublicerade år 2005 varnade vi för vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna skulle kunna få för skogen och de skogliga ekosystemtjänster som vi människor är beroende av, om vi inte minskade utsläppen av växthusgaser drastiskt. På den tiden trodde jag fortfarande att kunskap skulle leda till förändring. Sedan dess har forskningsresultaten kring klimat- och hållbarhetskrisen blivit ännu mer nedslående. Och många av våra beslutsfattare verkar inte ta de alltmer desperata varningarna från forskningen på allvar.
Forskningen är tydlig. Vi lever i en avgörande tid för mänskligheten. Våra beslut under de kommande åren kommer att få konsekvenser nu och i tusentals år framöver. Fönstret för att säkra en dräglig framtid för oss och våra efterkommande håller på att stängas. Trots att vi har kunskapen och tekniken som behövs för att ställa om till ett mer hållbart samhälle är vi fortfarande inne på fel väg.
Jag hade kunskap om hur ohållbar vår livsstil är långt innan jag valde att göra mer än att anpassa min egen livsstil. Men till slut blev kunskapen så tung att bära att jag började leta efter sätt att engagera mig tillsammans med andra. Jag testade olika aktivistgrupper innan jag hittade hem hos Scientist Rebellion. Scientist Rebellion, som finns över hela världen, är en grupp forskare och vetenskapspersoner som använder civil olydnad som metod. Det är ett stort steg för många forskare. Vi är trots allt tränade i att hålla en vetenskaplig distans och att kommunicera våra forskningsresultat utan att visa för mycket känslor och vi är ofta obekväma med att bli alltför ”aktivistiska” eftersom vi antar att det kan skada vår trovärdighet. Det är just därför civil olydnad utförd av forskare kan sända en så stark signal. Om vi visar att vi tar kunskapen om hur förtvivlat akut och allvarligt läget är på allvar och är villiga att ta personliga risker för att varna samhället – då kan vi, förhoppningsvis, vara en effektiv väckarklocka.
Det finns många missförstånd runt civil olydnad och dess plats i en demokrati. Metoden fördöms av många politiker, debattörer och journalister och beskrivs som odemokratisk och totalitär. Men civil olydnad sätter sig inte över lagen, i och med att aktivister öppet tar ansvar för sina handlingar och är beredda att försvara dem i rättssalen och riskera bestraffning om samhället inte ser det befogade i handlingen. Nej, civil olydnad utmanar lagar som upplevs som orättvisa. Utan civil olydnad skulle vi inte ha många av de rättigheter vi tar för givna idag. Aktivister som gör civila olydnadsaktioner är helt medvetna om att aktionerna ofta är impopulära. Så har det alltid varit. Även suffragetterna och medborgarrättsrörelsen utsattes för kritiken att de hotade demokratin, var säkerhetsrisker eller galna. De fängslades, mördades, lynchades, förlorade sina jobb, fördömdas av nära och kära och så vidare. De som kritiserar den givna ordningen straffas, även de som senare i historien firas och beundras.
Faktum är att civil olydnad har en viktig plats i en levande demokrati. Den är ett nödvändigt verktyg i kampen mot orättvisor. Det lär sig barnen i skolan idag – och det vore önskvärt om politiker, debattörer och skribenter uppdaterade sina kunskaper om civil olydnad innan de fördömer den.
Jag har hittills deltagit i två aktioner som har haft inslag av civil olydnad. En resulterade i arrestering, i den andra ingrep inte polisen och alla kunde lämna platsen på eget bevåg efteråt. Inför båda aktionerna var jag väldigt nervös. Orolig över vad som skulle hända på plats, hur det skulle tas emot, vilka konsekvenser det skulle få. Men jag valde att göra det ändå. Jag är övertygad om att protester – protester som märks – behövs om vi vill åstadkomma en förändring. Och vi lever, än så länge, i ett demokratiskt land, där man inte behöver frukta för sitt liv eller sin hälsa, när man deltar i en fredlig civil olydnadsaktion.
Jag och mina medaktivister är varken tokstollar eller superhjältar. Utan vanliga människor som bryr sig – och som försöker ta ansvar. Aktivt.
För många av oss som på olika sätt engagerar sig i klimat- och miljörörelsen är föräldraskapet en viktig drivkraft. Så är det även för mig. Jag vill visa mina barn att jag gör vad jag kan för att säkra deras framtid. Jag vill inte vara en som bara ser på. Aktivismen ingår i mitt föräldraskap.
Civil olydnad är en metod bland många att göra motstånd på. Det är inte många som är redo att bryta mot lagen och ta straffet, speciellt med tanke på hur repressionen har ökat. Men det behövs inte heller – det finns så många olika sätt att engagera sig på. Om fler visade civilkurage – som innebär att man står upp för andra som inte kan försvara sig själva – skulle samhället se annorlunda ut. Om fler valde att gå ett litet steg utanför sin bekvämlighetszon, att ta ställning, att våga ta obekväma samtal, att visa att man bryr sig – då skulle vi kunna åstadkomma stora förändringar till det bättre, det är jag helt övertygad om.
Vi behöver bli många som förflyttar oss från passivitet till handling. Nu. Hitta ditt sätt att agera och bidra. Du behövs. Vad kan vara mer meningsfullt än att engagera sig för en dräglig framtid?
Jeannette Eggers, medmänniska, mamma och forskare